bombay

Nu tänkte jag skaka liv i min blogg igen. Denna gång med ett lite vidare innehåll, utan att skämmas antar jag det vida arbetsfältet världen som blogginnehåll, jag kommer att skriva om det som faller mig in relaterat till något litet eller stort, men aktuellt som sker i världen. Reflektioner om Indien kommer att återkomma. Eftersom jag sedan ett tag nekas journalistvisum till Indien blir reflektionerna över Indien utifrån det perspektivet, skrivet i en slags annan exilform skulle man kunna säga.
I bloggen blir det även inlägg om politik, relationer och konflikter. Ja konflikter är verkligen ett urintressant ämne, tror ni mig inte vill jag tipsa om att hålla utkik på min blogg ibland, jag kommer att prata om alla möjliga sorters konflikter ur ett annat perspektiv, och håll med om att alla har varit med om det, mer eller mindre, så det kommer ibland att handla om de riktigt stora, men också om de riktigt små konflikterna - fred är förstås alltid målet, men kompromiss är inte alltid det bästa....Och konflikt kan man ju faktiskt ha med sig själv, eller hur?
Jag kommer också att skriva om mode, neeej, inte ännu en modeblogg hör jag ropen skalla. Det lovar jag, inte ännu en modeblogg, men mode sett på ett lite annat sätt, ni får se...
Sen kommer jag ju förstås att göra ett och annat inlägg om att vara mamma till en underbar liten J. Jag kallar honom så tills vidare.
Slutligen kommer jag att skriva om mat, det går helt enkelt inte att låta bli, mat är politik, passion, källa till konflikt och framförallt en enorm njutning. Läs min blogg och se hur jag menar. Kram och välkommen till lite annan läsning.

//ulrika nandra

"Om vi fortsätter gräva kommer vi ända till Kina". Pojken i sandlådan lät så övertygande men 9 år gammal trodde jag väl egentligen inte riktigt på det, fast i den åldern kunde fantasi och verklighet röras ihop till fantastiska bilder. Jag minns väl att jag såg framför mig hur en lång, lång tunnel, från sandlådan utanför mitt hus i förorten Tuve i Göteborg, slingrade sig djupt ner under jorden via en Alice i underlandetvärld och som så småningom ledde fram till ett nytt land. Där fanns det grönklädda berg och människor med sneda ögon som alla verkade se likadana ut. När jag var nio år var det 80-tal. Världspolitiken präglades av maktkampen mellan väst och öst, kapitalism och kommunism, det kallades kalla kriget. Hjälten och fienden var tydliga och världens länder hade tydliga gränser och tydliga skillnader. Världen målades i enkla kategorier. Världen i öst och syd behövde utvecklas som det kallades, utveckling hette marknadsekonomi. Åtminstone var det den bilden som förmedlades via de ytterst få mediekanaler som fanns då. I Sverige fanns TV1 och TV2. Bilder av svältande barn med svällda magar från Afrika eller storögda, beniga barn i översvämmade Bangladesh och Indien gav känslan av hjälplöshet och desperation hos passivt väntande människor som inte hade något annat än en daglig kamp om överlevnad och en haltande dröm om ett bättre liv. Väst stod för välfärd, kunskap, status och majoriteten av forskningsframstegen.

Jag är 26 år äldre och världen har förändrats. Murar har rivits, nationsgränser har ritats om, tullar har öppnats och information flyttar sig över världen snabbare än ögat hinner blinka. Varor, tjänster och idéer kan färdas över gigantiska geografiska i en rasande takt tack vare föbättrade kommunikationsmedel och internet. Internet blev en tyst revolution som öppnat oväntade dörrar och uttrycken är många och idéer sprids över hela världen. Alla över hela världen med tillgång till en dator har chansen att uttrycka sig. Utan störande nationsgränser eller geografiska hinder kan människor kommunicera med varandra obehindrat, hämta, lägga ut och utbyta information. Skillnaderna tycks mindre och likheterna färre. Kvinnor kan i dag uttrycka sig fritt i blogg eller annat forum. Otänkbart i Indien för bara sju år sedan.

Nio år gammal satt jag ofta med kartboken framför mig och tittade på floderna och bergen som rörde sig mellan länderna och jag undrade hur det såg ut där landsgränserna gick, om det syntes någon skillnad på floden eller berget när de bredde ut sig, över till ett annat land. Länge satt jag och tittade på Indien och på den stora kontinenten Afrika och den lilla staden vid indiska oceanen i Tanzania där pappa växte upp och undrade hur det var att bo där, vilka människor bodde där. Min farmor och farfar föddes i norra Indien. När de brittiska kolonisatörerna erbjöd farfar arbete i Afrika tog han chansen liksom många andra och tog med sig hoppet om ett bättre liv. Pappa föddes mitt på hampaplantagerna i safarins mecka Arusha i det vackra Tanzania. Som nioåring målades en hel värld upp för mig av fantastiska bilder av djungler, farliga djur och konstiga människor.

Jag har nyss läst nyutgåvan av boken The World is Flat - The globalised world in the 21st century av Thomas L. Friedman som är mycket fascinerad av Indiens och Kinas snabbt växande ekonomier. Boken har belönats trefaldigt med Pulitzerpriset så jag ska inte ge mig in på att recensera den. Men det finns faktiskt en hel del jag inte håller med om. Tesen i boken går ut på att skillnaderna mellan till exempel USA och Indien är numera minimala, avstånden mellan människor har minskat i och med callcenter och outsourcing av tjänster till Indien. Och kulturerna blir mer lika, menar han. Indien förser amerikaner och europeer med kunskap och expertutlåtanden och snart finns det i princiop ingen tjänst som inte kan outsourcas. Jo frisören du klipper dig hos, men tisbokningen sköts av någon i Indien. Indiens växande ekonomi har skapat en medelklass i Indien med konsumtions- och beteendemönster som liknar dem i USA eller i Europa. Världen blir allt mer lik, säger författaren och även om det är en bit kvar kan nog världen räkna med att det blir Indien och Kina som så småningom är de nya hegemonerna i världsekonomin. Länder som länge hade slutna ekonomier har på kort tid gått stadigt uppåt sedan de öppnade sina ekonomier för världsmarknaden. Men fokuset i boken är ungefär som att inget fanns här tidigare. Var man inte med som spelpjäs på den internationelle ekonomiska spelplanen var man osynlig och uträknad. Nu lyser det rött av iver och även en viss avund i väst att länderna där borta, där det knappt fanns något innan, tagit fart och dessutom med raketfart. Det är som att först när Indien och Kina kan ge något till USA och Europa som länderna uppfattas vara jämlika. Och nu när de dessutom tar alltfler arbeten från väst när tjänster outsourcas höjer man på ögonbrynen och frågar sig hur är det möjligt.

Även om vi får allt mer lika klädstil, tycke och smak, vett och etikett, åker på samma semestrar och diskuterar om samma saker och , kör samma bilar, dricker samma viner så kvarlever eller snarare så tror jag att vi aldrig blir så lika att världen blir platt. Att vi skulle gå mot eller redan lever i en utjämnad kultur stämmer till hälften, det vill säga utåt sett ser det ut så men med med vilken inställning vi lever våra medelklassliv skiljer sig väsentligt. I Indien har religion och andlighet en stor roll i människors vardag. Unga som arbetar på callcenters i designerjeans, finansmän har mer gemensamt med teförsäljaren på gatan än med motsvarande kollega i USA eller i Europa när det gäller vissa värderingar. Alla bär de tecken på att de varit i templet, antingen genom ett rött streck i pannan eller ett rött band runt handleden.

När jag möter de unga som lever som en ung människa i Stockholm, klär sig likadant och lyssnar på samma musik, går på liknande nattklubbar, är det en tydlig skillnad vad gäller inställning till utbildning. Utbildning värderas högt och studenterna är otroligt ambitiösa och disciplinerade. Det som inte syns utåt är att deras värderingar vilar på en annan tidsuppfattning, traditioner och institutioner, religioner och filosofier,sociala koder, kollektiv tänkande, tusenårigt kastsystem, ett ännu yngre klassystem hitfört av britterna som präglat och präglar den indiska mentaliteten - värderingar och skillnader som varje dag styr beslut och val. Det finns inget egenvärde i att världen ska bli mer lik. Däremot finns ett egenvärde i att slipa på toleransen inför olikheter. Det är poänglöst att försöka förstå marknadsundersökningar gjorda på människors levnadsvanor och konsumtionsmönster i Indien om man inte förstår vilket sammanhang och vilka kulturer som är i omlopp samtidigt i ett så komplext land som Indien.

När jag besökte den gigantiska inhomhusgallerian Inorbit här i Bombay häromdagen såg jag först ett amerikansinspirerat shoppingcenter. Men sen såg jag att hit kommer människor, aldrig en och en, de som kommer en och en är västerlänningarna. Man kommer i grupp och många har kommit för att handla i aircondition och har en chaufför som väntar på den stora parkeringen utanför i hettan. Chauffören har ofta en mobiltelefon, men det är också det enda moderna han har och förvaltar väl när han går till sängs på en utrullad matta på golvet i ett av stadens slumområden. I varje ny bil finns en fastetsad gudfigur, ofta guden Ganesh som ska bringa lycka och säkerhet.

Vi är mer lika än vad vi tror hör man ibland sägas som något positivt när skillnader mellan människor utmålas som ett problem. Ofta har jag tänkt: ja men det är ju självklart att vi är lika, tidigare i historien överdrev man skillnaderna mellan människor som också fått många tragiska konsekvenser, men det ska inte leda till rädsla eller oförmåga att se och erkänna skillnader. Det är ett faktum att vi har olika utgångslägen i våra beteenden och väldigt tydligt som märks för besökaren i Indien. I samma stund vi lägger en värdering i att det vi gör är bra det de andra gör är konstigt, opbegripligt och fel sker enligt min mening ingen utveckling alls i världen. Argumentet att det är först när vi är lika varandra som vi kan ha utbyte med varandra köper jag inte. Den fredligaste tanken av alla måste vara att oavsett hur du lever ditt liv så vill jag förstå dig och ska försöka se bortom allt jag uppfattar annorlunda. Det annorlunda kommer alltid att vara där oavsett vi vill eller inte.

Så jag hoppas att jorden fortsätter vara rund eller kantig, platt och utjämnad kommer den aldrig att bli även om det ser ut så. Eller som jag skrev i en uppsatstävling när jag var 12 år om hur jag såg Göteborg framför mig år 2000. Jag skrev: "människor kommer inte ha så mycket tid, de kommer jobba så mycket så de hinner inte äta och måste äta konstgjord mat som man andas in genom en slang". Och är det något som förenar människor i dag så är det upplevelsen av att tiden krymper. Jakten på lyckan och ett ännu bättre och ett ännu bättre liv förenar visserligen stora delar av världen i dag. Men för att ta Indien som exempel så går man visserligen en utvecklingsväg med västerländska förtecken, men man gör det på sitt sätt, med en indisk tvist på det mesta. Om Indien förmår fördela välfärden till den stora massan av människor som lever i fattigdom har man gjort något unikt i världshistorien. Men att säga att världen är platt och mer lik än någonsin för att Indien förser tjänster till väst är ett hån gentemot den majoritet av världens människor som lever i fattigdom. Än så länge är jorden rund och snurrar medsols oavsett vi vill eller inte. Det återstår att se om Indiens 800 miljoner fattiga får någon medvind när jorden snurrar allt snabbare. Och Afrika har vi inte ens nämnt...

Det går inte att säga hur många gånger jag tagit fel väg, tagit för givet att folk kommer till en intervju de lovat, åkt till ett ställe bara för att få veta att det inte alls är öppet eller ens finns längre, konfronterat en taxichaufför som sagt att han hittar till adressen men lik förbannat hamnar fel. Och så håller det på. Varför blir det så ofta fel har jag frågat mig ett otal gånger. Ett annat exempel: Den som jag frågar om att laga en sak säger att han ska fixa det, sen när jag ska hämta den så är inte längre grejen hos den jag frågade, han har inte lagat den utan han har gett den till någon annan som kunde göra jobbet. När han sa ja innebar tydligen inte det att han ska göra lagningen själv utan han har erbjudit sig att hjälpa till, men det är bara det att då är det inte säkert att informationen om hur jag hade tänkt mig lagningen har nått den som lagat och ofta har det blivit något fel. Ofta är det någon helt annan som vet, eller som kan, eller som har ansvaret än den man frågar, men alla man frågar vill ge ett svar, hjälpa till. Säga ja.

Jag tycker att jag har förlorat tid, om man till exempel inte vet vägen säg det då! Eller har man lovat att komma till en interjvu och avbokar i sista stund känns det både nonchalant och respektlöst mot mig. Ibland tänker jag att taxichauffören måste vara ännu en av dem som kommer från andra delstater och börjar köra taxi utan att ha en aning om var gatorna ligger. Tillfällena till frustration och ilska har varit många, men kanske blir det lite lättare nu när jag verkligen på allvar gett mig på försöket att förstå den indiska mentaliteten.

Problemet är tydligen att jag inte uppfattat de små gesterna i kroppspråket som gör den tydliga skillnaden mellan ja och nej. Vilket jag hade kunnat läsa av om jag varit infödd indier och därmed förstått när personen faktiskt inte vet det jag frågar efter. Att säga ja i Indien är en pendelliknande huvudrullning från sida till sida, den kan vara i olika takt. För den nyanlände kan det se konstigt ut, är det ett ja eller ett nej? Det är faktiskt en rätt vacker rörelse. De tydligaste nej-svar jag fått är en lätt ryckning åt ett håll och så vänder man bort blicken utan något mer ansiktsuttryck. Färdigsvarat. Men det visar sig vara mycket mer komplicerat än så. Jag har just läst en nyutkommen bok The Indians, Portrait of a People av Sudhir Kakar och Katharina Kakar där ett av kapitlen handlar om de hierarkiska relationerna mellan människor i Indien. De skriver bland annat om att indier är väldigt obekväma med att säga ett rakt nej på en fråga eller en önskan om något. Hellre säga, "Yes," Yes I will try", "Lets see", "Its difficult but no problem". Det är helt enkelt ett annat sätt att säga nej. Personen kanske inte har en aning om adressen som jag frågar efter men visar ändå med ett uppriktigt intresse hur jag (troligen) ska gå (kan bli nästan rätt och då är det bättre än att inte ha hjälpt till alls, det är bara det att nästan rätt kan vara kilometer emellan eller andra sidan av stan) och räddar därmed sig själv från pinsamheten att visa på okunskap att inte veta vägen och undviker också negativa vibbar i ett flytande förhållande som just påbörjats. Det vill säga mötet med personen jag frågar eller köper något. av. Varje möte mellan människor betraktas som en relation som just inletts och då möter man den med respekt.

Välviljan är viktigare än att det blir precis rätt. Nu, när jag gått en intensivkurs i stress management genom klassisk yoga lovar jag att jag faktiskt kan se det fina med det - på ett teoretiskt plan. Det intressanta är om jag kan öva mitt svenska, korta och  egocentrerade tålamod i den indiska vardagen.
Frustrationen ligger nära när inlärd kunskap från min kultur i väst, en viss logik som vi tar för sanning, tar en helt annan vändning. På antistress kursen pratade man om ego och self, svenskan gör inte någon bra distinktion på det. Men enkelt uttryckt handlar det om att  släppa på sitt  ego.

Jag hör sällan eller aldrig en indier tala i negativa termer. Det finns alltid en lösning på allting. No problem, madame, säger de och gör den indiska huvudrullningen. Men i min värld är det verkligen ett problem om jag redan är en timme sen till en intervju på grund av trafiken och att jag då dessutom måste räkna med att chauffören ofta inte känner till adressen, vi kanske hamnar i närheten och därmed måste snurra runt några varv i en som sagt minst sagt tröggående trafik som pumpar ut avgaser in i den redan överhettade bilen. Jag blir sen till nästa möte och har jag riktig otur har jag en intervjuperson som också är en ja-sägare, lovar att komma men sen inte kommer. Sen är det kört, då sitter jag i rusningstrafiken och åker sakta, sakta hemåt och tänker på allt jag inte hunnit med. Idag heller. Men om jag hade uppfattat de små nej-gesterna och inte bara hade sett till mina omedelbara behov så hade jag inte behövt sitta i taxin och känna mig orätvist behandlad, frustrerad och att jag förlorat tid.

Nu ska jag ta rickshawn. Det är mitt i rusningstid. Troligen kommer chauffören inte hitta riktigt rätt, jag är på andra sidan av stan. Men jag vet att han försöker. (Nåväl vissa tar allt några varv för några extra rupees, men det är ok, känner jag idag). Tack stress management kurs och tack boken för att jag lättare kan förstå något som skulle kunna ha drivit mig till vansinne en dag. Och till vilken nytta. Jag är inte här för att ändra på en kultur med egna normer och varför skulle jag. Acceptera och andas, säger yogaläran.  Min logik är lika sann som deras logik. Det är däremot inte särskilt logiskt att bli arg på något  som int e är vad det ser ut att vara.....

På en sekund bryts mitt sköna slumrande tillstånd jag kom in i efter några dagars paus i Goa från larmet och intensiteten i Bombay: "Ring ambulans det är två som håller på att drunkna", ropar en stor och välbyggd västerlänning från stranden som liksom många andra indier och västerlänningar kommit till den norra delen av Goa för att tillbringa hela dagar på de långa vita stränderna som är befriade från stora hotell. Jag ropar till restaurangägaren att ringa ambulans rusar ner mot stranden för att se om jag kan göra första hjälpen.

Var du inte rädd för att polisen skulle göra en rapport på att du försökte rädda hans liv? frågade alla mina indiska vänner när jag berättade om vad jag varit med om i Goa.

Rädd, vad ska jag vara rädd för? Frågan var märklig. Jag gjorde ju bara det jag hoppas att någon skulle göra för mig om jag var i motsvarande situation. Men nu förstår jag alltmer varför den stora folksamlingen inte agerade när de såg den unge killen ligga så när som livlös på stranden. Han hade försökt rädda sin kompis från att drunkna men tappade honom i de starka strömmarna och kämpade till slut för sitt eget liv.

En tjock ring av människor formades runt honom och mig, han låg i vattenbrynet med svag andning och jag gjorde allt för att få honom att inte somna, bad honom öppna ögonen som var sprängröda av saltvattnet och syrebrist, jag masserade hans kropp som började bli kall och benen var blå, blodcirkulationen funkade inte, jag frågade vad han hette, hur gammal han var för att kolla medvetandet och lägga honom i framåtstupa sidoläge och till slut få honom att spy upp allt havsvatten i lungorna och magen.

Jag och några till tittade samtidigt efter hans vän som han försökte rädda, men efter fyrtio minuter insåg vi att han hade drunknat. Men, plötsligt så rullar hans kropp in på stranden och ett tiotal västerlänningar rusar till hans 22-åriga men livslösa kropp som just slungats in på stranden igen av de starka vågorna. En ännu större ring av nyfikna människor bildas kring honom. Efter 20 min hjärtmassage fick han en svag puls och alla jublade och okända kramade om varandra. Så försvann pulsen igen och tårarna rann på oss alla, jag kände inte honom men när en ung människa försvinner för alltid är det helt enkelt bara så sorgligt. Ambulansen hann inte fram i tid och med fem mil till sjukhuset fanns ingen räddning kvar för hans vän. Den första killen klarade sig med små marginaler, och när ambulanspersonalen bar bort honom vände han på huvudet och tittade mot folksamlingen runt hans vän som låg död. Svårt att veta om han i det ögonblicket förstod.

Utmattade och chockade av vad vi nyss varit med om sitter vi en timme senare och pratar om hur livet kan förändras på en sekund, på gott och på ont. En av räddarna reagerar med ilska och han frågar om indierna inte bryr sig om andra, varför de inte agerade. Jag försöker ge min syn, många indier känner att hjälper man någon från ett högre kast eller någon som har pengar och det går fel finns risken att man råkar illa ut. Man är rädd för att göra fel. Konsekvenserna kan bli både dyra och allvarliga.

Min vänner förklarar ytterligare: "Det handlar främst om att det finns en enorm rädsla för polisen, risken att polisen utnyttjar situationen och ser en chans att muta till sig pengar är väldigt stor och det vet alla om".

Att pengarna "försvinner" i samhället är alldeles uppenbart, något som alla här är i kontakt med då och då, mer eller mindre. Ingen litar på vare sig polis eller politiker. Delstaten Goa som lockar hundratusentals turister till sina paradisstränder varje år borde vara betydligt mer välmående med sin turistnäring än vad den är. Varför det inte finns en enda badvakt eller en motordriven båt eller varningsskyltar om strömmar på den här stranden kan bara Goas politiker svara på. På en liten affisch på en av restaurangernas väggar står det: "Låt våra barn vara barn och låt dem fortsätta le" och bilder på väldigt söta barn, och ett telefonnummer till en organisation som arbetar mot pedofili. Sexhandel med barn ökar i Goa och Bombay vilket också är nästa jobb jag ska göra. Ska bli intressant att jämföra politikernas löften med fakta från verkligheten.

Men just nu håller jag som mest på att smälta hela upplevelsen på stranden, hur livet hänger på en skör tråd, men framförallt att förstå det grymma i att det bara finns en ambulans som finns till hands över ett så stort område och som till på köpet inte har någon utrustning som hade hjälpt killen i vilket fall och varför norra Goas samtliga ambulanser vid samma tidpunkt skickades till en ministerson som fallit i en flod i närheten. Ministersonen klarade sig, men en ambulans hade utan tvekan räckt. Att en delstat som bygger på turistnäringen kan tillåta att det tar över en timme innan en ambulans kommer på ett drunkningslarm går inte att förstå. Än mindre att försvara. Men så var de bara vilka indiska killar som helst. Ingen ministersöner.

På en sekund bryts mitt sköna slumrande tillstånd jag kom in i efter några dagars paus i Goa från larmet i och intensiteten i Bombay med ett vettskrämt rop från en stor och välbyggd västerlänning som liksom många andra kommit till den norra delen av Goa för att tillbringa hela dagar på de långa vita som är befriade från stora hotell. "Ring ambulans det är två som håller på att drunkna", ropar en  Jag ropar till restaurangägaren att ringa ambulans och välter stolen när jag rusar ner mot stranden för att se om jag kan göra första hjälpen.

Var du inte rädd för att polisen skulle göra en rapport på att du försökte rädda hans liv? frågade alla mina indiska vänner när jag berättade om vad jag varit med om i Goa.

Rädd, vad ska jag vara rädd för? Frågan var märklig. Jag gjorde ju bara det jag hoppas att någon skulle göra för mig om jag var i motsvarande situation. Men nu förstår jag alltmer varför den stora folksamlingen inte agerade när de såg den unge killen ligga så när som livlös på stranden. Han hade försökt rädda sin kompis som höll på att drunkna men tappade honom i de starka strömmarn och kämpade till slut för sitt eget liv.

En tjock ring av människor formades runt honom och mig, han låg i vattenbrynet med svag andning och jag gjorde allt för att få honom att inte somna, bad honom öppna ögonen som var sprängröda av saltvattnet och syrebrist, jag masserade hans kropp som började bli kall och benen var blå, blodcirkulationen funkade inte, jag kontrollfrågade saker som vad han heter, hur gammal han är för att kolla medvetandet och lägga honom i framåtstupa sidoläge och få honom att spy upp allt havsvatten i lungorna och magen.

Jag och några till tittade samtidigt efter hans vän, men efter fyrtio minuter insåg vi att han hade drunknat. Men, plötsligt så rullar hans kropp in på stranden och ett tiotal västerlänningar rusar till hans 22-åriga men livslösa kropp som just slungats in på stranden igen av de starka vågorna. En ännu större ring av nyfikna människor bildas kring honom. Efter 20 min hjärtmassage fick han en svag puls och alla jublade och okända kramade om varandra. Så försvann pulsen igen och tårarna rann på oss alla, jag kände inte honom men när en ung människa försvinner för alltid är det helt enkelt bara så sorgligt. Ambulansen hann inte fram i tid och med fem mil till sjukhuset fanns ingen räddning kvar för hans vän. Den första killen klarade sig med små marginaler, och när ambulanspersonalen bar bort honom vände han på huvudet och tittade mot folksamlingen runt hans vän som låg död. Svårt att veta om han i de ögonblicket förstod.

Utmattade och chockade av vad vi nyss varit med om sitter vi en timme senare och pratar om hur livet kan förändras på en sekund, på gott och på ont. En av räddarna reagerar med ilska och han frågar om indierna inte bryr sig om andra, varför de inte agerade. Jag försöker ge min syn, många indier känner att hjälper man någon från ett högre kast eller någon som har pengar och det går fel finns risken att man råkar illa ut. Man är rädd för att göra fel.

Min vänner förklarar ytterligare: "Det handlar främst om att det finns en enorm rädsla för polisen, risken att polisen utnyttjar situationen och ser en chans att muta till sig pengar är väldigt stor och det vet alla om".

Att pengarna "försvinner" i samhället är alldeles uppenbart, något som alla är i kontakt med då och då, mer eller mindre. Ingen litar på vare sig polis eller politiker. Delstaten Goa som lockar hundratusentals turister till sina paradisstränder varje år borde vara betydligt mer välmående med sin turistnäring än vad den är. Varför det inte finns en enda badvakt eller en motordriven båt eller varningsskyltar om strömmar på den här stranden kan bara Goas politiker svara på. På en liten affisch på en av restaurangernas väggar står det: "låt våra barn vara barn och låt dem fortsätta le" och bilder på väldigt söta barn, och ett telefonnummer till en organisation som arbetar mot pedofili. Sexhandel med barn ökar i Goa och Bombay vilket också är nästa jobb jag ska göra. Ska bli intressant att jämföra politikernas löften med fakta från verkligheten.

Men just nu håller jag som mest på att smälta hela upplevelsen på stranden, hur livet hänger på en skör tråd, men framförallt att förstå det grymma i att det bara finns en ambulans som finns till hands över ett så stort område och som till på köpet inte har någon utrustning som hade hjälpt killen i vilket fall och varför norra Goas samtliga ambulanser vid samma tidpunkt skickades till en ministerson som fallit i en flod i närheten. Ministersonen klarade sig, men en ambulans hade utan tvekan räckt. Att vänta över en timme när det handlar om en drunkingsolycka går inte att förstå. Än mindre att försvara. Men så var de bara vilka indiska killar som helst. Ingen ministersöner.

Helgen har verkligen varit en blandning av både intellektuellt och glamour. Dansade på nattklubben Enigma på sjustjärniga hotellet Marriott i lördags tillsammans med Bollywoodsjärnor, cricketspelare, modeller och megarika snubbar. Det finns något både blasé och krystat överroligt över det hela. Jag har aldrig varit i närheten av sådan lyx och människor som beter sig efter lyxens regler. Det kräver fakiskt en kommentar för sig och ska skriva mer om det en annan gång, tills vidare kan jag bara säga att när jag vaknade till liv på söndag morgon och så småningom satt i rikshan på väg till stället där jag varje dag dricker mitt morgonte, kände jag mig behagligt hemma igen.

Är du skådespelerska? säger en tjej med ett glas champagne i handen och tittar på mig. Frågan förvånade mig eftersom vi var på ett mingel (söndagkväll) för dem som medverkat på den internationella litteratur- och mediafestivalen som var här i helgen.

"Jag är en "aspiring" (bäst översatt till svenska är att vilja bli berömd, ärelysten!) skådespelerska och författare, men jag har inte gjort något ännu", säger hon och ler lyckligt, inte alls bekant med lagen om att lagom är bäsr. Det är nog inte helt omöjligt att hennes Sandra Bullock-utseende och tveklösa inställning tar henne en bra bit på vägen i alla fall. "Vi måste byta visitkort", säger hon och hon är helt klart en fena på att knyta kontakter.

Byta visitkort är precis det jag gjort hela helgen. Jag har sprungit på det ena intressanta föredraget och seminariet efter det andra och lyssnat på hur indiska och brittiska författare, förläggare och journalister pratat om vart indisk litteratur står i dag och är på väg, om de stora utmaningarna för indiska bokförlagen, om europeiska bokförlags ökade intresse för indisk litteratur och om vilka förutsättningarna är för att andra språk än hindi ska översättas. Majoriteten av de böcker som kommer från Indien till Europa och USA har skrivits av medelklassen som är väl bekant med engelska. Jag är själv nyfiken på vilka berättelser som kommer att komma när/om indiska regeringen bestämmer sig för att satsa på översättning vilket är enda sättet för de andra språken att nå våra bokhandlar i Europa. Det pratades också om mediers användning av ordet terrorist (oftast ogenomtänkt och slarvigt), något jag själv tänkte på när jag skrev artikeln om attentatet mot ett tåg i norra Indien för en vecka sedan. Journalister från BBC, The Guardian och New Statesman i England var här och pratade om hur de ser på det och om medierna medverkar till att urskilja en viss grupp i samhället och det hela mynnade ut i väldigt intressanta och hetsiga diskussioner. I går hölls seminarierna på ett ställe som påminner om Mosebacke i Stockholm. Hela konceptet med teater, restaurang, bar, kafé, bokhandel allt under ett tak och delvis utomhus, nära stranden dessutom, är nästan oslagbart trevligt.

Och i går blev jag presenterad för den mäktiga kvinnan från Bloomsburyförlag i London. Hon var den som trodde på J K Rowlings manus om en kille vars namn är Harry Potter... Hon var på festivalen och svarade på frågor om vad som gör ett bra manus och hur hon ser på indisk litteratur. Kul att få en egen pratstund med henne. Träffade också Benazir Bhuttos brorsdotter, författaren Fatima Bhutto, 25 år, från Pakistan som blev känd för sin bok Whispers of the Desert hon skrev som femtonåring. Och många, många fler intressanta människor. Det är verkligen genomgående i Indien, att få komma så nära innersta kärnan i områden som är näst intill onåbara hemma är möjligt här. Det beror förstås på att jag pratar engelska och är från väst, men också är det en annan mentalitet som är inbjudande på ett sätt som jag aldrig sett i Sverige. Det är snarare oartigt här att inte visa att man ser varandras potential att komma vidare och att ta reda på om ens kunskaper kan gynna något eller någon. Folk överlag visar stort intresse för varandra och lyssnar noggrannt på vad människor har att säga. Den typ av kontakter jag fått på lite mer än två månader här är mer än jag lyckats med på sex och ett halvt år som journalist i Sverige. Jag skulle inte komma någon vart här om jag brottades för mycket med jantelagen, men den sitter där trots allt och gör sig påmind ibland. Men okej, lite ödmjukhet är aldrig fel. Men det är precis det som är grejen. Sandra Bullock-kopian strålar fullständigt av drömmar och jag kan bara gratulera henne att ingen tagit ner henne från vilket moln hon än befinner sig på. Blir hon besviken så blir hon, men hon har nog roligt på vägen. Utan hinder ser hon möjligheter istället för alla de hinder som sannolikt ligger framför henne. Att ha ambitioner och uttala dem värderas högt här. En människa utan uttalade ambitioner undrar man om det är något fel på.

Hon har det som många indier har, fattig som rik, en övertygelse om att allt kan alltid bli bättre. För att orka överleva, fysiskt och mentalt i en tuff värld som Indien trots allt är för de flesta, måste drömmarna och fantasin få leva fritt.

Kvinnan från Bloomsburyförlag har nog helt rätt när hon svarade publiken på den återkommande frågan, "hur vet du när det är ett bra manus?": "Det är när man berättar från hjärtat om något som alla kan känna igen då spelar det ingen roll om det utspelar sig i en by i Himalaya eller i London. Och glöm västs förväntningar på vad de vill ha från unga kvinnliga författare".

Med Indiens många unga och än så länge oberättade historier i kombination med en jättemarknad och inga lagom är bäst lagar eller snarare förstöra självkänslan lagar, i vägen finns här en väldigt intressant bokskörd om några år.

När jag lämnade minglet, buffén och champagneglaset såg jag Sandra Bullock-kopian prata med en man i grå kostym. Hon pratade ivrigt och han nickade. Hon strålade där hon stod med sina drömmar i sin vita klänning. Modigt.

Jag tar tillbaka allt jag har sagt om att rikshawförarna alltid tar chansen att köra något extra varv för att tjäna några extra rupees. Men jag vidhåller fortfarande att många tar chansen om man inte uttalar vägarnas namn på "hindienglish". En dag när jag satt och skakade fram i rikshawn, febrig och magen i total obalans, frågade föraren om han skulle sätta på musik. Jag pressade fram ett kort ja, försökte koncentrera mig på att inte må illa, och tänkte att kanske indisk musik på hög volym kan få mig att tänka på annat. Han tittade nyfiket på mig i backspegeln liksom många förare passar på att göra när en ensam tjej är passagerare. Men innan min blick han mörkna redo att skjuta pilar, säger han med ett uppriktig leende: Are you ok, madame? No, stomach problem, svarar jag och ler mot honom för att han frågade, jag måste sett risig ut. Så tacksam i djupet av mitt hjärta att jag slapp bli irriterad på honom, ingen energi över till det den dagen. Han är tyst en stund och säger sedan: "But dont drink the water and when you go outside, dont breathe!" säger han. "Don´t breathe, frågar jag. " Thats not possible". "Yes possible, you try madame!" Sen skrattar jag inombords när jag försöker se framför mig hur han tänker sig att man ska kunna gå ut och inte andas. Men hans välvilja är så stor i den stunden att jag inte på långa vägar får för mig att ifrågsätta hur han menar, han har tydligen en förvärvad kunskap om något han är tydligt stolt över. När jag ska betala vill jag ge honom lite extra och tackar för att han spelade musik. Men han tar inte emot dricksen. Pengarna för han mot munnen och pannan och sedan en gest mot elefantguden Ganesh som hänger på en affisch ovanför förarsätet.
Jag kan ha varit hans första kund den dagen. Han hade gjort en god gärning. Kanske tar det honom vidare till det bättre livet som kommer sedan, enligt hinduismen. Så trött som jag var hade jag aldrig märkt om han hade tagit några extra varv. Funderar på hur han själv gör, om han slutar andas i trafiken ibland, han jobbar ju i trafiken varje dag, omkring tio timmar om dagen. Jag önskar att jag hade frågat honom hur han menade.

Har inte bloggat på några dagar eftersom mitt nya virusprogram inte installerats ännu, jag ska inte tråka ut er med alla turer kring det, men kan bara säga att problemet fortfarande inte är löst trots att jag betalat för programmet för tre veckor sedan. Aldrig mera Norton!

Det är inte varje dag man står mellan dilemmat vilken av två fredspristagare man ska gå och lyssna på. I dag är både Dalai Lama och förra årets mottagare av Nobels fredspris Muhammed Yunus i stan, han som kom på den briljanta idén att låna ut microlån till kvinnorna på landsbygden till en liten ränta. De stora bankerna tror inte på så små lån. Men återbetalningen visade sig vara 100-procentig och snabb när kvinnorna hade hand om lånen och idén växte till Grameen Bank som den kallas och har lett till en stor fattigdomslindring i Bangladesh och på flera håll även i Indien.

Till Dalai Lamas samtal om inre fred och harmoni kommer de som lyckats komma över de 100 biljetter som lottats ut till människor i näringslivet, unga företagare och konsulter. Den klicken människor som det mesta kretsar kring nu. Det till och med byggs en omtvistad och väldigt dyr bro, med absolut inga miljöfördelar, för att underlätta för affärsfolk att komma till sina kontor, detta medan nittio procent av Bombays befolkning trängs eller dör på tågen alternativt kommer fram väldigt sent och flera tvingas sitta sammanlagt fyra timmar i pendeltåg och på buss.
Jag råkade komma över en biljett till Dalai Lama genom Deviani, en före detta skådespelerska som gav den till mig. Hon är runt trettio, och satsar nu istället på att få in stora lyxmärken till Indien och ansvarar för marknadsföringen av dem och olika events runt lanseringen. Just nu jobbar hon på att lansera den brittiska vågade underklädeskollektionen Agent Provocateur som hon tror kommer slå stort här. Jag nickar mest och låter henne utveckla sin teori. Jag tänker på det Indien jag ser som till stor del fortfarande vänder på huvudet i 180 grader när de ser axlar eller tendens till lite urringning. Hon slipper stirrandet förstås eftersom hon har en chaufför vart hon än ska. Enligt henne är det konstigt om inte de stora märkena finns här nu när det går så bra för Indien. "Går så bra för Indien", säger hon ofta och många med henne och jag tänker mig gråhårig på vad hon ser som inte jag ser. Visst finns här en otrolig köpkraft, pengar är inte problemet. Det är korruption och fördelning det handlar om.

Deviani riktar bara in sig på de som har mycket pengar, riktigt mycket pengar, det vill säga den klass hon själv kommer ifrån. De som har långt mycket mer pengar än vad bratsen kring Stureplan någonsin kan demonstrera eller ens kungabarnen. Och vilka fler märken vill hon ha, undrar jag, de flesta finns ju redan här. Hon är van att alla gör allt åt henne och det är inte konstigt att jag gör kopplingen till chefen i Djävulen bär Prada, förutom att Deviani är mera chic, petite och ser ut som en Bollywoodstarlet. Av en miljard människor i Indien är det cirka tio procent som hon kan satsa på. De övriga åttio, åttiofem procenten i Indien lever på omkring 2 dollar om dagen eller mindre. Å andra sidan har förstås de tio gigantiska summor pengar.

Mellan två visserligen intressanta val lämnar jag nog tillbaka biljetten till Deviani som får ge den till någon annan som är mera intresserad av hur den moderna människan ska hitta sin inre frid. Hon kommer att skaka på huvudet och kommer inte att fatta varför jag hellre går på Muhammed Yunus möte. "Det handlar ju inte om dig", hör jag henne säga. Men, jag är mera nyfiken på att höra konkreta idéer om hur de fattiga ska få det bättre långsiktigt det andra Indien åker på den snabba moderna vågen. Jag tror att även fattiga behöver hitta en inre frid när kampen om överlevnad är det som dagarna går ut på. Religionen är förstås en trygghet för många och Bollywoodfilmerna är ofta "flykten" från verkligheten men också fantasin om den. Ska bli intressant att se vilka som sitter i publiken. Kom just på att Muhammed Yunus möte hålls i Breech Candy, en av de exklusivare delarna av Bombay där fastigheterna toppar London- och Manhattanpriser. Inte långt ifrån har Rolls Royce ett showroom. De som Muhammed Yunus pratar om kommer inte att vara i Breech Candy ikväll.

Förlåt tidigare stavfel, det är verkligen irriterande. Jag hade för bråttom. Portugiserna kallade staden Bom Bahía och inget annat och väterlänning heter det ju inte.

I snitt dör 15 personer varje dag i Bombay för att de faller av tågen

Det är inte lätt att försöka beskriva hur det är att åka pendeltåg i Bombay. Hur det ser ut, låter och luktar. Allt på en gång samtidigt. Att det är kaotiskt låter både som en underdrift men också lite tjatigt och det stämmer inte heller riktigt eftersom allt ändå sker med en viss ordning, rytm och en logik. Kanske inte vår logik men en annan sort och det funkar ju trots allt. Tågen kommer ju i tid! Något för SL att lära sig av. Staden har 17-19 miljoner invånare och runt tio miljoner som pendlar varje dag och det funkar!! I alla fall sett till att de håller tidtabellen. Bekvämligheten är helt förbisedd.

På stationen rör sig alla åt olika håll men ingen går in i varandra. Köerna till någon av de åtta biljettluckorna är så långa att man varje gång funderar på att tjuvåka. Man kan tycka att det är omöjligt att hålla koll på det enorma flöde av människor. Men det är ingen idé, jag har redan varit ute för flera biljettkontroller. Tiden fram till biljettluckan tvingar en att gå igenom en rad olika samvetskval när man nekat tiggarna pengar. De små tiggande barnen pekar med handen på magen och sen på munnen och lägger huvudet på sned, så otroligt söta och smutsiga. Och jag står och tänker på tiggarmaffian. Jag undrar var "hallicken" är som drar in tiggarnas pengar. Präktigt tänker jag att jag inte vill uppmuntra till att tigga. Det måste finnas andra lösningar, tänker jag. Troligen lätt för mig att säga. Men samtidigt minns jag en man i Calcutta jag träffade allra första gången jag var i Indien. Han var väldigt fattig och hade sex barn att försörja, men han sa att han aldrig skulle utsätta sina barn för att tigga. Jag vet inte, men nöden har kanske ingen lag. Jag har bestämt mig för att ge till de gamla, sjuka och de handikappade. Men det går ju inte alltid att hålla. Men det känns konstigt att bara ge, det är en så kortsiktig lösning och pengarna går till stor del till tiggar-hallickarna. I går när jag satt i autorickshawn köpte jag tre små Indienflaggor för 6 rupees, 1 krona. Vad skulle jag med dem till. Men den lille killen, kanske sex år, tiggde inte, han sålde i alla fall något där han kryssade mellan bilar och autorickshaws, dammig av avgaser och annat, men med så otroligt pigga ögon föll jag. Jag ville bara ha en flagga, men gav honom några rupees till i växel som en slags "dricks". Då gav han mig två flaggor till.

Snart framme i biljettluckan. Bankandet från alla skoputsarna som slår med putsen på bänken för att göra sig påminda får mig att tänka på hur det är att sitta i det kaoset varje dag. En av skoputsarna börjar känna igen mig vid det här laget, han spricker upp i ett leende varje gång han ser mig och undrar säkert varför jag ler ursäktande varje gång och pekar på mina sandaler. Han har inga ben, men armarna är starka och flitiga. Han putsar med en enorm ihärdighet och det är tydligt att ha är mycket stolt över sitt yrke.

Framme i biljettluckan. Tur och retur, andra klass, till förorten Bandra: 12 rupees (2 kronor). Datorn spottar ut biljetten. Jag tittar på de digitala skyltarna som informerar när tågen ska gå. En stark kontrast till de gamla tågen. Jag kliver på Ladies Compartment, det finns två eller tre sådana vagnar per tåg. Inga män är tillåtna.Väldigt skönt! Snart fylls kupén och när man är övertygad om att det inte går att få på en enda smal indier till så går det tydligen ändå att få in tio till. Dessutom ska försäljarna få plats. De gör sig hörda samtidigt när de ropar ut vad de säljer - borstar, örhängen, toalettväskor, väskor, snacks, godis, gardintillbehöver, dammvippor eller heliga blommor. Värmen stiger snabbt i vagnen, de hårt arbetande fläktarna i taket hinner inte med. Det luktar mycket människa. Trots att dörrarna, som alltid står öppna för att få en smidig ström av av- och påstigande, kommer ingen luft igenom. I stadsdelen Dadar kliver många av och det går att andas igen. Jag tittar på alla slumområden tåget åker förbi och jag tittar på tågen som åker förbi vårt och ser männen hänga utanför dörrarna. Jag förstår att så många dör varje dag.

Det händer mycket på tågen. Häromdagen såg jag en ung tjej som bytte om från jeans och tröja till slöja och klänning. Jag kunde inte låta bli att fråga henne varför. "Jag vill inte utsätta min familj för att få dåligt rykte. Min familj har inget emot att jag inte bär slöja men det är så lätt att det börjar snackas. Jag är som alla andra av mina vänner på college. Jag festar och dricker och går till vilka barer jag vill. I skolan klär jag mig i jeans, men jag byter alltid om på tåget". Att låta blicken svepa över Ladies Compartment är en färgstark upplevelse. Indiska kvinnor som kommer från olika delar av landet, det går att se på hudfärgen och dragen och sättet de sveper sin sari på. Gammalt blandas med nytt. Trendiga tjejer sitter med de nyaste mobilerna och håret klippt i en frisyr lika trendig som i Stockholm och verkar mer störda av trängseln än de andra. Men de allra rikaste skulle aldrig komma på tanken att åka pendeltåg. De har egen chaufför. Medelklassen och överklassen frågar mig: Åker du tågen? Gud du vill verkligen uppleva Indien, säger de förvånade. Som alltid i Indien så luktar det, alltid något, ibland gott. En blågrå tjockflytande flod stinker och påminner mig om att tåget snart är framme i Bandra. Nästan alltid innan jag ska kliva av får jag frågan av någon som länge undrat var jag kommer ifrån. Sverige, svara jag. But Yoo look Indian. Yes I´m a mix, svarar jag och då skrattar inte bara den som frågar utan resten av vagnen som lagt märke till mig. Att vara blandad tycker de är väldigt roligt, har inte riktigt klurat ut varför ännu. Indisk men ändå inte. Svensk men ändå inte. Hmmm..,

Ska iväg på en intervju nu med moralpolisen, de som försöker få folk att inte visa kärlek offentligt. Ska bli intressant att höra vad de har att säga. Mer om det lite senare och då ska jag också berätta om det glamourösa Bombay, som bokstavligt talat finns sida vid sida med det fattiga.

Äntligen är jag igång med min blogg. Snart blir det bilder också. Det har tagit några veckor att samla lite intryck och förstå skillnaderna jämfört med när jag var här för sju år sedan. Och för att inte tala om vad som hänt på de tolv år sedan jag var här allra första gången 1994.

För de som undrar kan jag på en gång säga att jag tänker använda Bombay, liksom de flesta här i gör, Mumbai används av hindunationalister....

Så. Bara en månad gammal i staden har satt sina spår i mina luftvägar. 17 eller 19 miljoner människor och okänt antal bilar och autorickshaws skapar tillsammans oändligt många partiklar som inte gör det roligt att andas. Tänk konstant rethosta, irriterande och näst intill kvävande. På det kan man lägga alla insektsdödande medel som sprayas och som absolut aldrig hade godkänts hemma och så lite rökelse på det och in och ut i air-condition har sannolikt skapat en kronisk astmatendens. Men inte bara hos en känslig väterlänning som mig. Astma är ett växande problem i Bombay. Trafiken ökar med cirka 200-300 bilar om dagen. Och trafiken rör sig i genomsnitt 12 km i timmen så stillastående bilar som pumpar ut irriterar allas lungor för att inte tala om tålamodet när ett möte väntar bar ngåra kilometer bort. Men vad göra mer än att fortsätta andas....Bombay eller Bom Bahá som portugiserna kallade staden, har alltid varit drömmarnas stad dit man kommer för att få ett bättre liv och inlyttningen ser inte ut att avta det minsta. Så fler människor som trängs på vägarna lär det bli. Och då är det inte ens riktigt varmt här ännu., på det sättet som det bara kan bli i Indien. Inte än.  Nu i januari är vädret behagligt, runt 29 -30 grader på dagarna och runt 20 på kvällarna. Men mars fram till juni lär bjuda på obehagliga 40-42 med 90-procentig luftfuktighet på det. Jag lovar att återkomma om hur det är att andas i Bombay då....