bombay

På en sekund bryts mitt sköna slumrande tillstånd jag kom in i efter några dagars paus i Goa från larmet och intensiteten i Bombay: "Ring ambulans det är två som håller på att drunkna", ropar en stor och välbyggd västerlänning från stranden som liksom många andra indier och västerlänningar kommit till den norra delen av Goa för att tillbringa hela dagar på de långa vita stränderna som är befriade från stora hotell. Jag ropar till restaurangägaren att ringa ambulans rusar ner mot stranden för att se om jag kan göra första hjälpen.

Var du inte rädd för att polisen skulle göra en rapport på att du försökte rädda hans liv? frågade alla mina indiska vänner när jag berättade om vad jag varit med om i Goa.

Rädd, vad ska jag vara rädd för? Frågan var märklig. Jag gjorde ju bara det jag hoppas att någon skulle göra för mig om jag var i motsvarande situation. Men nu förstår jag alltmer varför den stora folksamlingen inte agerade när de såg den unge killen ligga så när som livlös på stranden. Han hade försökt rädda sin kompis från att drunkna men tappade honom i de starka strömmarna och kämpade till slut för sitt eget liv.

En tjock ring av människor formades runt honom och mig, han låg i vattenbrynet med svag andning och jag gjorde allt för att få honom att inte somna, bad honom öppna ögonen som var sprängröda av saltvattnet och syrebrist, jag masserade hans kropp som började bli kall och benen var blå, blodcirkulationen funkade inte, jag frågade vad han hette, hur gammal han var för att kolla medvetandet och lägga honom i framåtstupa sidoläge och till slut få honom att spy upp allt havsvatten i lungorna och magen.

Jag och några till tittade samtidigt efter hans vän som han försökte rädda, men efter fyrtio minuter insåg vi att han hade drunknat. Men, plötsligt så rullar hans kropp in på stranden och ett tiotal västerlänningar rusar till hans 22-åriga men livslösa kropp som just slungats in på stranden igen av de starka vågorna. En ännu större ring av nyfikna människor bildas kring honom. Efter 20 min hjärtmassage fick han en svag puls och alla jublade och okända kramade om varandra. Så försvann pulsen igen och tårarna rann på oss alla, jag kände inte honom men när en ung människa försvinner för alltid är det helt enkelt bara så sorgligt. Ambulansen hann inte fram i tid och med fem mil till sjukhuset fanns ingen räddning kvar för hans vän. Den första killen klarade sig med små marginaler, och när ambulanspersonalen bar bort honom vände han på huvudet och tittade mot folksamlingen runt hans vän som låg död. Svårt att veta om han i det ögonblicket förstod.

Utmattade och chockade av vad vi nyss varit med om sitter vi en timme senare och pratar om hur livet kan förändras på en sekund, på gott och på ont. En av räddarna reagerar med ilska och han frågar om indierna inte bryr sig om andra, varför de inte agerade. Jag försöker ge min syn, många indier känner att hjälper man någon från ett högre kast eller någon som har pengar och det går fel finns risken att man råkar illa ut. Man är rädd för att göra fel. Konsekvenserna kan bli både dyra och allvarliga.

Min vänner förklarar ytterligare: "Det handlar främst om att det finns en enorm rädsla för polisen, risken att polisen utnyttjar situationen och ser en chans att muta till sig pengar är väldigt stor och det vet alla om".

Att pengarna "försvinner" i samhället är alldeles uppenbart, något som alla här är i kontakt med då och då, mer eller mindre. Ingen litar på vare sig polis eller politiker. Delstaten Goa som lockar hundratusentals turister till sina paradisstränder varje år borde vara betydligt mer välmående med sin turistnäring än vad den är. Varför det inte finns en enda badvakt eller en motordriven båt eller varningsskyltar om strömmar på den här stranden kan bara Goas politiker svara på. På en liten affisch på en av restaurangernas väggar står det: "Låt våra barn vara barn och låt dem fortsätta le" och bilder på väldigt söta barn, och ett telefonnummer till en organisation som arbetar mot pedofili. Sexhandel med barn ökar i Goa och Bombay vilket också är nästa jobb jag ska göra. Ska bli intressant att jämföra politikernas löften med fakta från verkligheten.

Men just nu håller jag som mest på att smälta hela upplevelsen på stranden, hur livet hänger på en skör tråd, men framförallt att förstå det grymma i att det bara finns en ambulans som finns till hands över ett så stort område och som till på köpet inte har någon utrustning som hade hjälpt killen i vilket fall och varför norra Goas samtliga ambulanser vid samma tidpunkt skickades till en ministerson som fallit i en flod i närheten. Ministersonen klarade sig, men en ambulans hade utan tvekan räckt. Att en delstat som bygger på turistnäringen kan tillåta att det tar över en timme innan en ambulans kommer på ett drunkningslarm går inte att förstå. Än mindre att försvara. Men så var de bara vilka indiska killar som helst. Ingen ministersöner.

Jag tar tillbaka allt jag har sagt om att rikshawförarna alltid tar chansen att köra något extra varv för att tjäna några extra rupees. Men jag vidhåller fortfarande att många tar chansen om man inte uttalar vägarnas namn på "hindienglish". En dag när jag satt och skakade fram i rikshawn, febrig och magen i total obalans, frågade föraren om han skulle sätta på musik. Jag pressade fram ett kort ja, försökte koncentrera mig på att inte må illa, och tänkte att kanske indisk musik på hög volym kan få mig att tänka på annat. Han tittade nyfiket på mig i backspegeln liksom många förare passar på att göra när en ensam tjej är passagerare. Men innan min blick han mörkna redo att skjuta pilar, säger han med ett uppriktig leende: Are you ok, madame? No, stomach problem, svarar jag och ler mot honom för att han frågade, jag måste sett risig ut. Så tacksam i djupet av mitt hjärta att jag slapp bli irriterad på honom, ingen energi över till det den dagen. Han är tyst en stund och säger sedan: "But dont drink the water and when you go outside, dont breathe!" säger han. "Don´t breathe, frågar jag. " Thats not possible". "Yes possible, you try madame!" Sen skrattar jag inombords när jag försöker se framför mig hur han tänker sig att man ska kunna gå ut och inte andas. Men hans välvilja är så stor i den stunden att jag inte på långa vägar får för mig att ifrågsätta hur han menar, han har tydligen en förvärvad kunskap om något han är tydligt stolt över. När jag ska betala vill jag ge honom lite extra och tackar för att han spelade musik. Men han tar inte emot dricksen. Pengarna för han mot munnen och pannan och sedan en gest mot elefantguden Ganesh som hänger på en affisch ovanför förarsätet.
Jag kan ha varit hans första kund den dagen. Han hade gjort en god gärning. Kanske tar det honom vidare till det bättre livet som kommer sedan, enligt hinduismen. Så trött som jag var hade jag aldrig märkt om han hade tagit några extra varv. Funderar på hur han själv gör, om han slutar andas i trafiken ibland, han jobbar ju i trafiken varje dag, omkring tio timmar om dagen. Jag önskar att jag hade frågat honom hur han menade.

Förlåt tidigare stavfel, det är verkligen irriterande. Jag hade för bråttom. Portugiserna kallade staden Bom Bahía och inget annat och väterlänning heter det ju inte.

I snitt dör 15 personer varje dag i Bombay för att de faller av tågen

Det är inte lätt att försöka beskriva hur det är att åka pendeltåg i Bombay. Hur det ser ut, låter och luktar. Allt på en gång samtidigt. Att det är kaotiskt låter både som en underdrift men också lite tjatigt och det stämmer inte heller riktigt eftersom allt ändå sker med en viss ordning, rytm och en logik. Kanske inte vår logik men en annan sort och det funkar ju trots allt. Tågen kommer ju i tid! Något för SL att lära sig av. Staden har 17-19 miljoner invånare och runt tio miljoner som pendlar varje dag och det funkar!! I alla fall sett till att de håller tidtabellen. Bekvämligheten är helt förbisedd.

På stationen rör sig alla åt olika håll men ingen går in i varandra. Köerna till någon av de åtta biljettluckorna är så långa att man varje gång funderar på att tjuvåka. Man kan tycka att det är omöjligt att hålla koll på det enorma flöde av människor. Men det är ingen idé, jag har redan varit ute för flera biljettkontroller. Tiden fram till biljettluckan tvingar en att gå igenom en rad olika samvetskval när man nekat tiggarna pengar. De små tiggande barnen pekar med handen på magen och sen på munnen och lägger huvudet på sned, så otroligt söta och smutsiga. Och jag står och tänker på tiggarmaffian. Jag undrar var "hallicken" är som drar in tiggarnas pengar. Präktigt tänker jag att jag inte vill uppmuntra till att tigga. Det måste finnas andra lösningar, tänker jag. Troligen lätt för mig att säga. Men samtidigt minns jag en man i Calcutta jag träffade allra första gången jag var i Indien. Han var väldigt fattig och hade sex barn att försörja, men han sa att han aldrig skulle utsätta sina barn för att tigga. Jag vet inte, men nöden har kanske ingen lag. Jag har bestämt mig för att ge till de gamla, sjuka och de handikappade. Men det går ju inte alltid att hålla. Men det känns konstigt att bara ge, det är en så kortsiktig lösning och pengarna går till stor del till tiggar-hallickarna. I går när jag satt i autorickshawn köpte jag tre små Indienflaggor för 6 rupees, 1 krona. Vad skulle jag med dem till. Men den lille killen, kanske sex år, tiggde inte, han sålde i alla fall något där han kryssade mellan bilar och autorickshaws, dammig av avgaser och annat, men med så otroligt pigga ögon föll jag. Jag ville bara ha en flagga, men gav honom några rupees till i växel som en slags "dricks". Då gav han mig två flaggor till.

Snart framme i biljettluckan. Bankandet från alla skoputsarna som slår med putsen på bänken för att göra sig påminda får mig att tänka på hur det är att sitta i det kaoset varje dag. En av skoputsarna börjar känna igen mig vid det här laget, han spricker upp i ett leende varje gång han ser mig och undrar säkert varför jag ler ursäktande varje gång och pekar på mina sandaler. Han har inga ben, men armarna är starka och flitiga. Han putsar med en enorm ihärdighet och det är tydligt att ha är mycket stolt över sitt yrke.

Framme i biljettluckan. Tur och retur, andra klass, till förorten Bandra: 12 rupees (2 kronor). Datorn spottar ut biljetten. Jag tittar på de digitala skyltarna som informerar när tågen ska gå. En stark kontrast till de gamla tågen. Jag kliver på Ladies Compartment, det finns två eller tre sådana vagnar per tåg. Inga män är tillåtna.Väldigt skönt! Snart fylls kupén och när man är övertygad om att det inte går att få på en enda smal indier till så går det tydligen ändå att få in tio till. Dessutom ska försäljarna få plats. De gör sig hörda samtidigt när de ropar ut vad de säljer - borstar, örhängen, toalettväskor, väskor, snacks, godis, gardintillbehöver, dammvippor eller heliga blommor. Värmen stiger snabbt i vagnen, de hårt arbetande fläktarna i taket hinner inte med. Det luktar mycket människa. Trots att dörrarna, som alltid står öppna för att få en smidig ström av av- och påstigande, kommer ingen luft igenom. I stadsdelen Dadar kliver många av och det går att andas igen. Jag tittar på alla slumområden tåget åker förbi och jag tittar på tågen som åker förbi vårt och ser männen hänga utanför dörrarna. Jag förstår att så många dör varje dag.

Det händer mycket på tågen. Häromdagen såg jag en ung tjej som bytte om från jeans och tröja till slöja och klänning. Jag kunde inte låta bli att fråga henne varför. "Jag vill inte utsätta min familj för att få dåligt rykte. Min familj har inget emot att jag inte bär slöja men det är så lätt att det börjar snackas. Jag är som alla andra av mina vänner på college. Jag festar och dricker och går till vilka barer jag vill. I skolan klär jag mig i jeans, men jag byter alltid om på tåget". Att låta blicken svepa över Ladies Compartment är en färgstark upplevelse. Indiska kvinnor som kommer från olika delar av landet, det går att se på hudfärgen och dragen och sättet de sveper sin sari på. Gammalt blandas med nytt. Trendiga tjejer sitter med de nyaste mobilerna och håret klippt i en frisyr lika trendig som i Stockholm och verkar mer störda av trängseln än de andra. Men de allra rikaste skulle aldrig komma på tanken att åka pendeltåg. De har egen chaufför. Medelklassen och överklassen frågar mig: Åker du tågen? Gud du vill verkligen uppleva Indien, säger de förvånade. Som alltid i Indien så luktar det, alltid något, ibland gott. En blågrå tjockflytande flod stinker och påminner mig om att tåget snart är framme i Bandra. Nästan alltid innan jag ska kliva av får jag frågan av någon som länge undrat var jag kommer ifrån. Sverige, svara jag. But Yoo look Indian. Yes I´m a mix, svarar jag och då skrattar inte bara den som frågar utan resten av vagnen som lagt märke till mig. Att vara blandad tycker de är väldigt roligt, har inte riktigt klurat ut varför ännu. Indisk men ändå inte. Svensk men ändå inte. Hmmm..,

Ska iväg på en intervju nu med moralpolisen, de som försöker få folk att inte visa kärlek offentligt. Ska bli intressant att höra vad de har att säga. Mer om det lite senare och då ska jag också berätta om det glamourösa Bombay, som bokstavligt talat finns sida vid sida med det fattiga.

Äntligen är jag igång med min blogg. Snart blir det bilder också. Det har tagit några veckor att samla lite intryck och förstå skillnaderna jämfört med när jag var här för sju år sedan. Och för att inte tala om vad som hänt på de tolv år sedan jag var här allra första gången 1994.

För de som undrar kan jag på en gång säga att jag tänker använda Bombay, liksom de flesta här i gör, Mumbai används av hindunationalister....

Så. Bara en månad gammal i staden har satt sina spår i mina luftvägar. 17 eller 19 miljoner människor och okänt antal bilar och autorickshaws skapar tillsammans oändligt många partiklar som inte gör det roligt att andas. Tänk konstant rethosta, irriterande och näst intill kvävande. På det kan man lägga alla insektsdödande medel som sprayas och som absolut aldrig hade godkänts hemma och så lite rökelse på det och in och ut i air-condition har sannolikt skapat en kronisk astmatendens. Men inte bara hos en känslig väterlänning som mig. Astma är ett växande problem i Bombay. Trafiken ökar med cirka 200-300 bilar om dagen. Och trafiken rör sig i genomsnitt 12 km i timmen så stillastående bilar som pumpar ut irriterar allas lungor för att inte tala om tålamodet när ett möte väntar bar ngåra kilometer bort. Men vad göra mer än att fortsätta andas....Bombay eller Bom Bahá som portugiserna kallade staden, har alltid varit drömmarnas stad dit man kommer för att få ett bättre liv och inlyttningen ser inte ut att avta det minsta. Så fler människor som trängs på vägarna lär det bli. Och då är det inte ens riktigt varmt här ännu., på det sättet som det bara kan bli i Indien. Inte än.  Nu i januari är vädret behagligt, runt 29 -30 grader på dagarna och runt 20 på kvällarna. Men mars fram till juni lär bjuda på obehagliga 40-42 med 90-procentig luftfuktighet på det. Jag lovar att återkomma om hur det är att andas i Bombay då....