bombay

Det går inte att säga hur många gånger jag tagit fel väg, tagit för givet att folk kommer till en intervju de lovat, åkt till ett ställe bara för att få veta att det inte alls är öppet eller ens finns längre, konfronterat en taxichaufför som sagt att han hittar till adressen men lik förbannat hamnar fel. Och så håller det på. Varför blir det så ofta fel har jag frågat mig ett otal gånger. Ett annat exempel: Den som jag frågar om att laga en sak säger att han ska fixa det, sen när jag ska hämta den så är inte längre grejen hos den jag frågade, han har inte lagat den utan han har gett den till någon annan som kunde göra jobbet. När han sa ja innebar tydligen inte det att han ska göra lagningen själv utan han har erbjudit sig att hjälpa till, men det är bara det att då är det inte säkert att informationen om hur jag hade tänkt mig lagningen har nått den som lagat och ofta har det blivit något fel. Ofta är det någon helt annan som vet, eller som kan, eller som har ansvaret än den man frågar, men alla man frågar vill ge ett svar, hjälpa till. Säga ja.

Jag tycker att jag har förlorat tid, om man till exempel inte vet vägen säg det då! Eller har man lovat att komma till en interjvu och avbokar i sista stund känns det både nonchalant och respektlöst mot mig. Ibland tänker jag att taxichauffören måste vara ännu en av dem som kommer från andra delstater och börjar köra taxi utan att ha en aning om var gatorna ligger. Tillfällena till frustration och ilska har varit många, men kanske blir det lite lättare nu när jag verkligen på allvar gett mig på försöket att förstå den indiska mentaliteten.

Problemet är tydligen att jag inte uppfattat de små gesterna i kroppspråket som gör den tydliga skillnaden mellan ja och nej. Vilket jag hade kunnat läsa av om jag varit infödd indier och därmed förstått när personen faktiskt inte vet det jag frågar efter. Att säga ja i Indien är en pendelliknande huvudrullning från sida till sida, den kan vara i olika takt. För den nyanlände kan det se konstigt ut, är det ett ja eller ett nej? Det är faktiskt en rätt vacker rörelse. De tydligaste nej-svar jag fått är en lätt ryckning åt ett håll och så vänder man bort blicken utan något mer ansiktsuttryck. Färdigsvarat. Men det visar sig vara mycket mer komplicerat än så. Jag har just läst en nyutkommen bok The Indians, Portrait of a People av Sudhir Kakar och Katharina Kakar där ett av kapitlen handlar om de hierarkiska relationerna mellan människor i Indien. De skriver bland annat om att indier är väldigt obekväma med att säga ett rakt nej på en fråga eller en önskan om något. Hellre säga, "Yes," Yes I will try", "Lets see", "Its difficult but no problem". Det är helt enkelt ett annat sätt att säga nej. Personen kanske inte har en aning om adressen som jag frågar efter men visar ändå med ett uppriktigt intresse hur jag (troligen) ska gå (kan bli nästan rätt och då är det bättre än att inte ha hjälpt till alls, det är bara det att nästan rätt kan vara kilometer emellan eller andra sidan av stan) och räddar därmed sig själv från pinsamheten att visa på okunskap att inte veta vägen och undviker också negativa vibbar i ett flytande förhållande som just påbörjats. Det vill säga mötet med personen jag frågar eller köper något. av. Varje möte mellan människor betraktas som en relation som just inletts och då möter man den med respekt.

Välviljan är viktigare än att det blir precis rätt. Nu, när jag gått en intensivkurs i stress management genom klassisk yoga lovar jag att jag faktiskt kan se det fina med det - på ett teoretiskt plan. Det intressanta är om jag kan öva mitt svenska, korta och  egocentrerade tålamod i den indiska vardagen.
Frustrationen ligger nära när inlärd kunskap från min kultur i väst, en viss logik som vi tar för sanning, tar en helt annan vändning. På antistress kursen pratade man om ego och self, svenskan gör inte någon bra distinktion på det. Men enkelt uttryckt handlar det om att  släppa på sitt  ego.

Jag hör sällan eller aldrig en indier tala i negativa termer. Det finns alltid en lösning på allting. No problem, madame, säger de och gör den indiska huvudrullningen. Men i min värld är det verkligen ett problem om jag redan är en timme sen till en intervju på grund av trafiken och att jag då dessutom måste räkna med att chauffören ofta inte känner till adressen, vi kanske hamnar i närheten och därmed måste snurra runt några varv i en som sagt minst sagt tröggående trafik som pumpar ut avgaser in i den redan överhettade bilen. Jag blir sen till nästa möte och har jag riktig otur har jag en intervjuperson som också är en ja-sägare, lovar att komma men sen inte kommer. Sen är det kört, då sitter jag i rusningstrafiken och åker sakta, sakta hemåt och tänker på allt jag inte hunnit med. Idag heller. Men om jag hade uppfattat de små nej-gesterna och inte bara hade sett till mina omedelbara behov så hade jag inte behövt sitta i taxin och känna mig orätvist behandlad, frustrerad och att jag förlorat tid.

Nu ska jag ta rickshawn. Det är mitt i rusningstid. Troligen kommer chauffören inte hitta riktigt rätt, jag är på andra sidan av stan. Men jag vet att han försöker. (Nåväl vissa tar allt några varv för några extra rupees, men det är ok, känner jag idag). Tack stress management kurs och tack boken för att jag lättare kan förstå något som skulle kunna ha drivit mig till vansinne en dag. Och till vilken nytta. Jag är inte här för att ändra på en kultur med egna normer och varför skulle jag. Acceptera och andas, säger yogaläran.  Min logik är lika sann som deras logik. Det är däremot inte särskilt logiskt att bli arg på något  som int e är vad det ser ut att vara.....

På en sekund bryts mitt sköna slumrande tillstånd jag kom in i efter några dagars paus i Goa från larmet och intensiteten i Bombay: "Ring ambulans det är två som håller på att drunkna", ropar en stor och välbyggd västerlänning från stranden som liksom många andra indier och västerlänningar kommit till den norra delen av Goa för att tillbringa hela dagar på de långa vita stränderna som är befriade från stora hotell. Jag ropar till restaurangägaren att ringa ambulans rusar ner mot stranden för att se om jag kan göra första hjälpen.

Var du inte rädd för att polisen skulle göra en rapport på att du försökte rädda hans liv? frågade alla mina indiska vänner när jag berättade om vad jag varit med om i Goa.

Rädd, vad ska jag vara rädd för? Frågan var märklig. Jag gjorde ju bara det jag hoppas att någon skulle göra för mig om jag var i motsvarande situation. Men nu förstår jag alltmer varför den stora folksamlingen inte agerade när de såg den unge killen ligga så när som livlös på stranden. Han hade försökt rädda sin kompis från att drunkna men tappade honom i de starka strömmarna och kämpade till slut för sitt eget liv.

En tjock ring av människor formades runt honom och mig, han låg i vattenbrynet med svag andning och jag gjorde allt för att få honom att inte somna, bad honom öppna ögonen som var sprängröda av saltvattnet och syrebrist, jag masserade hans kropp som började bli kall och benen var blå, blodcirkulationen funkade inte, jag frågade vad han hette, hur gammal han var för att kolla medvetandet och lägga honom i framåtstupa sidoläge och till slut få honom att spy upp allt havsvatten i lungorna och magen.

Jag och några till tittade samtidigt efter hans vän som han försökte rädda, men efter fyrtio minuter insåg vi att han hade drunknat. Men, plötsligt så rullar hans kropp in på stranden och ett tiotal västerlänningar rusar till hans 22-åriga men livslösa kropp som just slungats in på stranden igen av de starka vågorna. En ännu större ring av nyfikna människor bildas kring honom. Efter 20 min hjärtmassage fick han en svag puls och alla jublade och okända kramade om varandra. Så försvann pulsen igen och tårarna rann på oss alla, jag kände inte honom men när en ung människa försvinner för alltid är det helt enkelt bara så sorgligt. Ambulansen hann inte fram i tid och med fem mil till sjukhuset fanns ingen räddning kvar för hans vän. Den första killen klarade sig med små marginaler, och när ambulanspersonalen bar bort honom vände han på huvudet och tittade mot folksamlingen runt hans vän som låg död. Svårt att veta om han i det ögonblicket förstod.

Utmattade och chockade av vad vi nyss varit med om sitter vi en timme senare och pratar om hur livet kan förändras på en sekund, på gott och på ont. En av räddarna reagerar med ilska och han frågar om indierna inte bryr sig om andra, varför de inte agerade. Jag försöker ge min syn, många indier känner att hjälper man någon från ett högre kast eller någon som har pengar och det går fel finns risken att man råkar illa ut. Man är rädd för att göra fel. Konsekvenserna kan bli både dyra och allvarliga.

Min vänner förklarar ytterligare: "Det handlar främst om att det finns en enorm rädsla för polisen, risken att polisen utnyttjar situationen och ser en chans att muta till sig pengar är väldigt stor och det vet alla om".

Att pengarna "försvinner" i samhället är alldeles uppenbart, något som alla här är i kontakt med då och då, mer eller mindre. Ingen litar på vare sig polis eller politiker. Delstaten Goa som lockar hundratusentals turister till sina paradisstränder varje år borde vara betydligt mer välmående med sin turistnäring än vad den är. Varför det inte finns en enda badvakt eller en motordriven båt eller varningsskyltar om strömmar på den här stranden kan bara Goas politiker svara på. På en liten affisch på en av restaurangernas väggar står det: "Låt våra barn vara barn och låt dem fortsätta le" och bilder på väldigt söta barn, och ett telefonnummer till en organisation som arbetar mot pedofili. Sexhandel med barn ökar i Goa och Bombay vilket också är nästa jobb jag ska göra. Ska bli intressant att jämföra politikernas löften med fakta från verkligheten.

Men just nu håller jag som mest på att smälta hela upplevelsen på stranden, hur livet hänger på en skör tråd, men framförallt att förstå det grymma i att det bara finns en ambulans som finns till hands över ett så stort område och som till på köpet inte har någon utrustning som hade hjälpt killen i vilket fall och varför norra Goas samtliga ambulanser vid samma tidpunkt skickades till en ministerson som fallit i en flod i närheten. Ministersonen klarade sig, men en ambulans hade utan tvekan räckt. Att en delstat som bygger på turistnäringen kan tillåta att det tar över en timme innan en ambulans kommer på ett drunkningslarm går inte att förstå. Än mindre att försvara. Men så var de bara vilka indiska killar som helst. Ingen ministersöner.

På en sekund bryts mitt sköna slumrande tillstånd jag kom in i efter några dagars paus i Goa från larmet i och intensiteten i Bombay med ett vettskrämt rop från en stor och välbyggd västerlänning som liksom många andra kommit till den norra delen av Goa för att tillbringa hela dagar på de långa vita som är befriade från stora hotell. "Ring ambulans det är två som håller på att drunkna", ropar en  Jag ropar till restaurangägaren att ringa ambulans och välter stolen när jag rusar ner mot stranden för att se om jag kan göra första hjälpen.

Var du inte rädd för att polisen skulle göra en rapport på att du försökte rädda hans liv? frågade alla mina indiska vänner när jag berättade om vad jag varit med om i Goa.

Rädd, vad ska jag vara rädd för? Frågan var märklig. Jag gjorde ju bara det jag hoppas att någon skulle göra för mig om jag var i motsvarande situation. Men nu förstår jag alltmer varför den stora folksamlingen inte agerade när de såg den unge killen ligga så när som livlös på stranden. Han hade försökt rädda sin kompis som höll på att drunkna men tappade honom i de starka strömmarn och kämpade till slut för sitt eget liv.

En tjock ring av människor formades runt honom och mig, han låg i vattenbrynet med svag andning och jag gjorde allt för att få honom att inte somna, bad honom öppna ögonen som var sprängröda av saltvattnet och syrebrist, jag masserade hans kropp som började bli kall och benen var blå, blodcirkulationen funkade inte, jag kontrollfrågade saker som vad han heter, hur gammal han är för att kolla medvetandet och lägga honom i framåtstupa sidoläge och få honom att spy upp allt havsvatten i lungorna och magen.

Jag och några till tittade samtidigt efter hans vän, men efter fyrtio minuter insåg vi att han hade drunknat. Men, plötsligt så rullar hans kropp in på stranden och ett tiotal västerlänningar rusar till hans 22-åriga men livslösa kropp som just slungats in på stranden igen av de starka vågorna. En ännu större ring av nyfikna människor bildas kring honom. Efter 20 min hjärtmassage fick han en svag puls och alla jublade och okända kramade om varandra. Så försvann pulsen igen och tårarna rann på oss alla, jag kände inte honom men när en ung människa försvinner för alltid är det helt enkelt bara så sorgligt. Ambulansen hann inte fram i tid och med fem mil till sjukhuset fanns ingen räddning kvar för hans vän. Den första killen klarade sig med små marginaler, och när ambulanspersonalen bar bort honom vände han på huvudet och tittade mot folksamlingen runt hans vän som låg död. Svårt att veta om han i de ögonblicket förstod.

Utmattade och chockade av vad vi nyss varit med om sitter vi en timme senare och pratar om hur livet kan förändras på en sekund, på gott och på ont. En av räddarna reagerar med ilska och han frågar om indierna inte bryr sig om andra, varför de inte agerade. Jag försöker ge min syn, många indier känner att hjälper man någon från ett högre kast eller någon som har pengar och det går fel finns risken att man råkar illa ut. Man är rädd för att göra fel.

Min vänner förklarar ytterligare: "Det handlar främst om att det finns en enorm rädsla för polisen, risken att polisen utnyttjar situationen och ser en chans att muta till sig pengar är väldigt stor och det vet alla om".

Att pengarna "försvinner" i samhället är alldeles uppenbart, något som alla är i kontakt med då och då, mer eller mindre. Ingen litar på vare sig polis eller politiker. Delstaten Goa som lockar hundratusentals turister till sina paradisstränder varje år borde vara betydligt mer välmående med sin turistnäring än vad den är. Varför det inte finns en enda badvakt eller en motordriven båt eller varningsskyltar om strömmar på den här stranden kan bara Goas politiker svara på. På en liten affisch på en av restaurangernas väggar står det: "låt våra barn vara barn och låt dem fortsätta le" och bilder på väldigt söta barn, och ett telefonnummer till en organisation som arbetar mot pedofili. Sexhandel med barn ökar i Goa och Bombay vilket också är nästa jobb jag ska göra. Ska bli intressant att jämföra politikernas löften med fakta från verkligheten.

Men just nu håller jag som mest på att smälta hela upplevelsen på stranden, hur livet hänger på en skör tråd, men framförallt att förstå det grymma i att det bara finns en ambulans som finns till hands över ett så stort område och som till på köpet inte har någon utrustning som hade hjälpt killen i vilket fall och varför norra Goas samtliga ambulanser vid samma tidpunkt skickades till en ministerson som fallit i en flod i närheten. Ministersonen klarade sig, men en ambulans hade utan tvekan räckt. Att vänta över en timme när det handlar om en drunkingsolycka går inte att förstå. Än mindre att försvara. Men så var de bara vilka indiska killar som helst. Ingen ministersöner.