bombay

Det går inte att säga hur många gånger jag tagit fel väg, tagit för givet att folk kommer till en intervju de lovat, åkt till ett ställe bara för att få veta att det inte alls är öppet eller ens finns längre, konfronterat en taxichaufför som sagt att han hittar till adressen men lik förbannat hamnar fel. Och så håller det på. Varför blir det så ofta fel har jag frågat mig ett otal gånger. Ett annat exempel: Den som jag frågar om att laga en sak säger att han ska fixa det, sen när jag ska hämta den så är inte längre grejen hos den jag frågade, han har inte lagat den utan han har gett den till någon annan som kunde göra jobbet. När han sa ja innebar tydligen inte det att han ska göra lagningen själv utan han har erbjudit sig att hjälpa till, men det är bara det att då är det inte säkert att informationen om hur jag hade tänkt mig lagningen har nått den som lagat och ofta har det blivit något fel. Ofta är det någon helt annan som vet, eller som kan, eller som har ansvaret än den man frågar, men alla man frågar vill ge ett svar, hjälpa till. Säga ja.

Jag tycker att jag har förlorat tid, om man till exempel inte vet vägen säg det då! Eller har man lovat att komma till en interjvu och avbokar i sista stund känns det både nonchalant och respektlöst mot mig. Ibland tänker jag att taxichauffören måste vara ännu en av dem som kommer från andra delstater och börjar köra taxi utan att ha en aning om var gatorna ligger. Tillfällena till frustration och ilska har varit många, men kanske blir det lite lättare nu när jag verkligen på allvar gett mig på försöket att förstå den indiska mentaliteten.

Problemet är tydligen att jag inte uppfattat de små gesterna i kroppspråket som gör den tydliga skillnaden mellan ja och nej. Vilket jag hade kunnat läsa av om jag varit infödd indier och därmed förstått när personen faktiskt inte vet det jag frågar efter. Att säga ja i Indien är en pendelliknande huvudrullning från sida till sida, den kan vara i olika takt. För den nyanlände kan det se konstigt ut, är det ett ja eller ett nej? Det är faktiskt en rätt vacker rörelse. De tydligaste nej-svar jag fått är en lätt ryckning åt ett håll och så vänder man bort blicken utan något mer ansiktsuttryck. Färdigsvarat. Men det visar sig vara mycket mer komplicerat än så. Jag har just läst en nyutkommen bok The Indians, Portrait of a People av Sudhir Kakar och Katharina Kakar där ett av kapitlen handlar om de hierarkiska relationerna mellan människor i Indien. De skriver bland annat om att indier är väldigt obekväma med att säga ett rakt nej på en fråga eller en önskan om något. Hellre säga, "Yes," Yes I will try", "Lets see", "Its difficult but no problem". Det är helt enkelt ett annat sätt att säga nej. Personen kanske inte har en aning om adressen som jag frågar efter men visar ändå med ett uppriktigt intresse hur jag (troligen) ska gå (kan bli nästan rätt och då är det bättre än att inte ha hjälpt till alls, det är bara det att nästan rätt kan vara kilometer emellan eller andra sidan av stan) och räddar därmed sig själv från pinsamheten att visa på okunskap att inte veta vägen och undviker också negativa vibbar i ett flytande förhållande som just påbörjats. Det vill säga mötet med personen jag frågar eller köper något. av. Varje möte mellan människor betraktas som en relation som just inletts och då möter man den med respekt.

Välviljan är viktigare än att det blir precis rätt. Nu, när jag gått en intensivkurs i stress management genom klassisk yoga lovar jag att jag faktiskt kan se det fina med det - på ett teoretiskt plan. Det intressanta är om jag kan öva mitt svenska, korta och  egocentrerade tålamod i den indiska vardagen.
Frustrationen ligger nära när inlärd kunskap från min kultur i väst, en viss logik som vi tar för sanning, tar en helt annan vändning. På antistress kursen pratade man om ego och self, svenskan gör inte någon bra distinktion på det. Men enkelt uttryckt handlar det om att  släppa på sitt  ego.

Jag hör sällan eller aldrig en indier tala i negativa termer. Det finns alltid en lösning på allting. No problem, madame, säger de och gör den indiska huvudrullningen. Men i min värld är det verkligen ett problem om jag redan är en timme sen till en intervju på grund av trafiken och att jag då dessutom måste räkna med att chauffören ofta inte känner till adressen, vi kanske hamnar i närheten och därmed måste snurra runt några varv i en som sagt minst sagt tröggående trafik som pumpar ut avgaser in i den redan överhettade bilen. Jag blir sen till nästa möte och har jag riktig otur har jag en intervjuperson som också är en ja-sägare, lovar att komma men sen inte kommer. Sen är det kört, då sitter jag i rusningstrafiken och åker sakta, sakta hemåt och tänker på allt jag inte hunnit med. Idag heller. Men om jag hade uppfattat de små nej-gesterna och inte bara hade sett till mina omedelbara behov så hade jag inte behövt sitta i taxin och känna mig orätvist behandlad, frustrerad och att jag förlorat tid.

Nu ska jag ta rickshawn. Det är mitt i rusningstid. Troligen kommer chauffören inte hitta riktigt rätt, jag är på andra sidan av stan. Men jag vet att han försöker. (Nåväl vissa tar allt några varv för några extra rupees, men det är ok, känner jag idag). Tack stress management kurs och tack boken för att jag lättare kan förstå något som skulle kunna ha drivit mig till vansinne en dag. Och till vilken nytta. Jag är inte här för att ändra på en kultur med egna normer och varför skulle jag. Acceptera och andas, säger yogaläran.  Min logik är lika sann som deras logik. Det är däremot inte särskilt logiskt att bli arg på något  som int e är vad det ser ut att vara.....