bombay

På en sekund bryts mitt sköna slumrande tillstånd jag kom in i efter några dagars paus i Goa från larmet och intensiteten i Bombay: "Ring ambulans det är två som håller på att drunkna", ropar en stor och välbyggd västerlänning från stranden som liksom många andra indier och västerlänningar kommit till den norra delen av Goa för att tillbringa hela dagar på de långa vita stränderna som är befriade från stora hotell. Jag ropar till restaurangägaren att ringa ambulans rusar ner mot stranden för att se om jag kan göra första hjälpen.

Var du inte rädd för att polisen skulle göra en rapport på att du försökte rädda hans liv? frågade alla mina indiska vänner när jag berättade om vad jag varit med om i Goa.

Rädd, vad ska jag vara rädd för? Frågan var märklig. Jag gjorde ju bara det jag hoppas att någon skulle göra för mig om jag var i motsvarande situation. Men nu förstår jag alltmer varför den stora folksamlingen inte agerade när de såg den unge killen ligga så när som livlös på stranden. Han hade försökt rädda sin kompis från att drunkna men tappade honom i de starka strömmarna och kämpade till slut för sitt eget liv.

En tjock ring av människor formades runt honom och mig, han låg i vattenbrynet med svag andning och jag gjorde allt för att få honom att inte somna, bad honom öppna ögonen som var sprängröda av saltvattnet och syrebrist, jag masserade hans kropp som började bli kall och benen var blå, blodcirkulationen funkade inte, jag frågade vad han hette, hur gammal han var för att kolla medvetandet och lägga honom i framåtstupa sidoläge och till slut få honom att spy upp allt havsvatten i lungorna och magen.

Jag och några till tittade samtidigt efter hans vän som han försökte rädda, men efter fyrtio minuter insåg vi att han hade drunknat. Men, plötsligt så rullar hans kropp in på stranden och ett tiotal västerlänningar rusar till hans 22-åriga men livslösa kropp som just slungats in på stranden igen av de starka vågorna. En ännu större ring av nyfikna människor bildas kring honom. Efter 20 min hjärtmassage fick han en svag puls och alla jublade och okända kramade om varandra. Så försvann pulsen igen och tårarna rann på oss alla, jag kände inte honom men när en ung människa försvinner för alltid är det helt enkelt bara så sorgligt. Ambulansen hann inte fram i tid och med fem mil till sjukhuset fanns ingen räddning kvar för hans vän. Den första killen klarade sig med små marginaler, och när ambulanspersonalen bar bort honom vände han på huvudet och tittade mot folksamlingen runt hans vän som låg död. Svårt att veta om han i det ögonblicket förstod.

Utmattade och chockade av vad vi nyss varit med om sitter vi en timme senare och pratar om hur livet kan förändras på en sekund, på gott och på ont. En av räddarna reagerar med ilska och han frågar om indierna inte bryr sig om andra, varför de inte agerade. Jag försöker ge min syn, många indier känner att hjälper man någon från ett högre kast eller någon som har pengar och det går fel finns risken att man råkar illa ut. Man är rädd för att göra fel. Konsekvenserna kan bli både dyra och allvarliga.

Min vänner förklarar ytterligare: "Det handlar främst om att det finns en enorm rädsla för polisen, risken att polisen utnyttjar situationen och ser en chans att muta till sig pengar är väldigt stor och det vet alla om".

Att pengarna "försvinner" i samhället är alldeles uppenbart, något som alla här är i kontakt med då och då, mer eller mindre. Ingen litar på vare sig polis eller politiker. Delstaten Goa som lockar hundratusentals turister till sina paradisstränder varje år borde vara betydligt mer välmående med sin turistnäring än vad den är. Varför det inte finns en enda badvakt eller en motordriven båt eller varningsskyltar om strömmar på den här stranden kan bara Goas politiker svara på. På en liten affisch på en av restaurangernas väggar står det: "Låt våra barn vara barn och låt dem fortsätta le" och bilder på väldigt söta barn, och ett telefonnummer till en organisation som arbetar mot pedofili. Sexhandel med barn ökar i Goa och Bombay vilket också är nästa jobb jag ska göra. Ska bli intressant att jämföra politikernas löften med fakta från verkligheten.

Men just nu håller jag som mest på att smälta hela upplevelsen på stranden, hur livet hänger på en skör tråd, men framförallt att förstå det grymma i att det bara finns en ambulans som finns till hands över ett så stort område och som till på köpet inte har någon utrustning som hade hjälpt killen i vilket fall och varför norra Goas samtliga ambulanser vid samma tidpunkt skickades till en ministerson som fallit i en flod i närheten. Ministersonen klarade sig, men en ambulans hade utan tvekan räckt. Att en delstat som bygger på turistnäringen kan tillåta att det tar över en timme innan en ambulans kommer på ett drunkningslarm går inte att förstå. Än mindre att försvara. Men så var de bara vilka indiska killar som helst. Ingen ministersöner.