bombay

Har inte bloggat på några dagar eftersom mitt nya virusprogram inte installerats ännu, jag ska inte tråka ut er med alla turer kring det, men kan bara säga att problemet fortfarande inte är löst trots att jag betalat för programmet för tre veckor sedan. Aldrig mera Norton!

Det är inte varje dag man står mellan dilemmat vilken av två fredspristagare man ska gå och lyssna på. I dag är både Dalai Lama och förra årets mottagare av Nobels fredspris Muhammed Yunus i stan, han som kom på den briljanta idén att låna ut microlån till kvinnorna på landsbygden till en liten ränta. De stora bankerna tror inte på så små lån. Men återbetalningen visade sig vara 100-procentig och snabb när kvinnorna hade hand om lånen och idén växte till Grameen Bank som den kallas och har lett till en stor fattigdomslindring i Bangladesh och på flera håll även i Indien.

Till Dalai Lamas samtal om inre fred och harmoni kommer de som lyckats komma över de 100 biljetter som lottats ut till människor i näringslivet, unga företagare och konsulter. Den klicken människor som det mesta kretsar kring nu. Det till och med byggs en omtvistad och väldigt dyr bro, med absolut inga miljöfördelar, för att underlätta för affärsfolk att komma till sina kontor, detta medan nittio procent av Bombays befolkning trängs eller dör på tågen alternativt kommer fram väldigt sent och flera tvingas sitta sammanlagt fyra timmar i pendeltåg och på buss.
Jag råkade komma över en biljett till Dalai Lama genom Deviani, en före detta skådespelerska som gav den till mig. Hon är runt trettio, och satsar nu istället på att få in stora lyxmärken till Indien och ansvarar för marknadsföringen av dem och olika events runt lanseringen. Just nu jobbar hon på att lansera den brittiska vågade underklädeskollektionen Agent Provocateur som hon tror kommer slå stort här. Jag nickar mest och låter henne utveckla sin teori. Jag tänker på det Indien jag ser som till stor del fortfarande vänder på huvudet i 180 grader när de ser axlar eller tendens till lite urringning. Hon slipper stirrandet förstås eftersom hon har en chaufför vart hon än ska. Enligt henne är det konstigt om inte de stora märkena finns här nu när det går så bra för Indien. "Går så bra för Indien", säger hon ofta och många med henne och jag tänker mig gråhårig på vad hon ser som inte jag ser. Visst finns här en otrolig köpkraft, pengar är inte problemet. Det är korruption och fördelning det handlar om.

Deviani riktar bara in sig på de som har mycket pengar, riktigt mycket pengar, det vill säga den klass hon själv kommer ifrån. De som har långt mycket mer pengar än vad bratsen kring Stureplan någonsin kan demonstrera eller ens kungabarnen. Och vilka fler märken vill hon ha, undrar jag, de flesta finns ju redan här. Hon är van att alla gör allt åt henne och det är inte konstigt att jag gör kopplingen till chefen i Djävulen bär Prada, förutom att Deviani är mera chic, petite och ser ut som en Bollywoodstarlet. Av en miljard människor i Indien är det cirka tio procent som hon kan satsa på. De övriga åttio, åttiofem procenten i Indien lever på omkring 2 dollar om dagen eller mindre. Å andra sidan har förstås de tio gigantiska summor pengar.

Mellan två visserligen intressanta val lämnar jag nog tillbaka biljetten till Deviani som får ge den till någon annan som är mera intresserad av hur den moderna människan ska hitta sin inre frid. Hon kommer att skaka på huvudet och kommer inte att fatta varför jag hellre går på Muhammed Yunus möte. "Det handlar ju inte om dig", hör jag henne säga. Men, jag är mera nyfiken på att höra konkreta idéer om hur de fattiga ska få det bättre långsiktigt det andra Indien åker på den snabba moderna vågen. Jag tror att även fattiga behöver hitta en inre frid när kampen om överlevnad är det som dagarna går ut på. Religionen är förstås en trygghet för många och Bollywoodfilmerna är ofta "flykten" från verkligheten men också fantasin om den. Ska bli intressant att se vilka som sitter i publiken. Kom just på att Muhammed Yunus möte hålls i Breech Candy, en av de exklusivare delarna av Bombay där fastigheterna toppar London- och Manhattanpriser. Inte långt ifrån har Rolls Royce ett showroom. De som Muhammed Yunus pratar om kommer inte att vara i Breech Candy ikväll.

Förlåt tidigare stavfel, det är verkligen irriterande. Jag hade för bråttom. Portugiserna kallade staden Bom Bahía och inget annat och väterlänning heter det ju inte.

I snitt dör 15 personer varje dag i Bombay för att de faller av tågen

Det är inte lätt att försöka beskriva hur det är att åka pendeltåg i Bombay. Hur det ser ut, låter och luktar. Allt på en gång samtidigt. Att det är kaotiskt låter både som en underdrift men också lite tjatigt och det stämmer inte heller riktigt eftersom allt ändå sker med en viss ordning, rytm och en logik. Kanske inte vår logik men en annan sort och det funkar ju trots allt. Tågen kommer ju i tid! Något för SL att lära sig av. Staden har 17-19 miljoner invånare och runt tio miljoner som pendlar varje dag och det funkar!! I alla fall sett till att de håller tidtabellen. Bekvämligheten är helt förbisedd.

På stationen rör sig alla åt olika håll men ingen går in i varandra. Köerna till någon av de åtta biljettluckorna är så långa att man varje gång funderar på att tjuvåka. Man kan tycka att det är omöjligt att hålla koll på det enorma flöde av människor. Men det är ingen idé, jag har redan varit ute för flera biljettkontroller. Tiden fram till biljettluckan tvingar en att gå igenom en rad olika samvetskval när man nekat tiggarna pengar. De små tiggande barnen pekar med handen på magen och sen på munnen och lägger huvudet på sned, så otroligt söta och smutsiga. Och jag står och tänker på tiggarmaffian. Jag undrar var "hallicken" är som drar in tiggarnas pengar. Präktigt tänker jag att jag inte vill uppmuntra till att tigga. Det måste finnas andra lösningar, tänker jag. Troligen lätt för mig att säga. Men samtidigt minns jag en man i Calcutta jag träffade allra första gången jag var i Indien. Han var väldigt fattig och hade sex barn att försörja, men han sa att han aldrig skulle utsätta sina barn för att tigga. Jag vet inte, men nöden har kanske ingen lag. Jag har bestämt mig för att ge till de gamla, sjuka och de handikappade. Men det går ju inte alltid att hålla. Men det känns konstigt att bara ge, det är en så kortsiktig lösning och pengarna går till stor del till tiggar-hallickarna. I går när jag satt i autorickshawn köpte jag tre små Indienflaggor för 6 rupees, 1 krona. Vad skulle jag med dem till. Men den lille killen, kanske sex år, tiggde inte, han sålde i alla fall något där han kryssade mellan bilar och autorickshaws, dammig av avgaser och annat, men med så otroligt pigga ögon föll jag. Jag ville bara ha en flagga, men gav honom några rupees till i växel som en slags "dricks". Då gav han mig två flaggor till.

Snart framme i biljettluckan. Bankandet från alla skoputsarna som slår med putsen på bänken för att göra sig påminda får mig att tänka på hur det är att sitta i det kaoset varje dag. En av skoputsarna börjar känna igen mig vid det här laget, han spricker upp i ett leende varje gång han ser mig och undrar säkert varför jag ler ursäktande varje gång och pekar på mina sandaler. Han har inga ben, men armarna är starka och flitiga. Han putsar med en enorm ihärdighet och det är tydligt att ha är mycket stolt över sitt yrke.

Framme i biljettluckan. Tur och retur, andra klass, till förorten Bandra: 12 rupees (2 kronor). Datorn spottar ut biljetten. Jag tittar på de digitala skyltarna som informerar när tågen ska gå. En stark kontrast till de gamla tågen. Jag kliver på Ladies Compartment, det finns två eller tre sådana vagnar per tåg. Inga män är tillåtna.Väldigt skönt! Snart fylls kupén och när man är övertygad om att det inte går att få på en enda smal indier till så går det tydligen ändå att få in tio till. Dessutom ska försäljarna få plats. De gör sig hörda samtidigt när de ropar ut vad de säljer - borstar, örhängen, toalettväskor, väskor, snacks, godis, gardintillbehöver, dammvippor eller heliga blommor. Värmen stiger snabbt i vagnen, de hårt arbetande fläktarna i taket hinner inte med. Det luktar mycket människa. Trots att dörrarna, som alltid står öppna för att få en smidig ström av av- och påstigande, kommer ingen luft igenom. I stadsdelen Dadar kliver många av och det går att andas igen. Jag tittar på alla slumområden tåget åker förbi och jag tittar på tågen som åker förbi vårt och ser männen hänga utanför dörrarna. Jag förstår att så många dör varje dag.

Det händer mycket på tågen. Häromdagen såg jag en ung tjej som bytte om från jeans och tröja till slöja och klänning. Jag kunde inte låta bli att fråga henne varför. "Jag vill inte utsätta min familj för att få dåligt rykte. Min familj har inget emot att jag inte bär slöja men det är så lätt att det börjar snackas. Jag är som alla andra av mina vänner på college. Jag festar och dricker och går till vilka barer jag vill. I skolan klär jag mig i jeans, men jag byter alltid om på tåget". Att låta blicken svepa över Ladies Compartment är en färgstark upplevelse. Indiska kvinnor som kommer från olika delar av landet, det går att se på hudfärgen och dragen och sättet de sveper sin sari på. Gammalt blandas med nytt. Trendiga tjejer sitter med de nyaste mobilerna och håret klippt i en frisyr lika trendig som i Stockholm och verkar mer störda av trängseln än de andra. Men de allra rikaste skulle aldrig komma på tanken att åka pendeltåg. De har egen chaufför. Medelklassen och överklassen frågar mig: Åker du tågen? Gud du vill verkligen uppleva Indien, säger de förvånade. Som alltid i Indien så luktar det, alltid något, ibland gott. En blågrå tjockflytande flod stinker och påminner mig om att tåget snart är framme i Bandra. Nästan alltid innan jag ska kliva av får jag frågan av någon som länge undrat var jag kommer ifrån. Sverige, svara jag. But Yoo look Indian. Yes I´m a mix, svarar jag och då skrattar inte bara den som frågar utan resten av vagnen som lagt märke till mig. Att vara blandad tycker de är väldigt roligt, har inte riktigt klurat ut varför ännu. Indisk men ändå inte. Svensk men ändå inte. Hmmm..,

Ska iväg på en intervju nu med moralpolisen, de som försöker få folk att inte visa kärlek offentligt. Ska bli intressant att höra vad de har att säga. Mer om det lite senare och då ska jag också berätta om det glamourösa Bombay, som bokstavligt talat finns sida vid sida med det fattiga.

Äntligen är jag igång med min blogg. Snart blir det bilder också. Det har tagit några veckor att samla lite intryck och förstå skillnaderna jämfört med när jag var här för sju år sedan. Och för att inte tala om vad som hänt på de tolv år sedan jag var här allra första gången 1994.

För de som undrar kan jag på en gång säga att jag tänker använda Bombay, liksom de flesta här i gör, Mumbai används av hindunationalister....

Så. Bara en månad gammal i staden har satt sina spår i mina luftvägar. 17 eller 19 miljoner människor och okänt antal bilar och autorickshaws skapar tillsammans oändligt många partiklar som inte gör det roligt att andas. Tänk konstant rethosta, irriterande och näst intill kvävande. På det kan man lägga alla insektsdödande medel som sprayas och som absolut aldrig hade godkänts hemma och så lite rökelse på det och in och ut i air-condition har sannolikt skapat en kronisk astmatendens. Men inte bara hos en känslig väterlänning som mig. Astma är ett växande problem i Bombay. Trafiken ökar med cirka 200-300 bilar om dagen. Och trafiken rör sig i genomsnitt 12 km i timmen så stillastående bilar som pumpar ut irriterar allas lungor för att inte tala om tålamodet när ett möte väntar bar ngåra kilometer bort. Men vad göra mer än att fortsätta andas....Bombay eller Bom Bahá som portugiserna kallade staden, har alltid varit drömmarnas stad dit man kommer för att få ett bättre liv och inlyttningen ser inte ut att avta det minsta. Så fler människor som trängs på vägarna lär det bli. Och då är det inte ens riktigt varmt här ännu., på det sättet som det bara kan bli i Indien. Inte än.  Nu i januari är vädret behagligt, runt 29 -30 grader på dagarna och runt 20 på kvällarna. Men mars fram till juni lär bjuda på obehagliga 40-42 med 90-procentig luftfuktighet på det. Jag lovar att återkomma om hur det är att andas i Bombay då....