bombay

Förlåt tidigare stavfel, det är verkligen irriterande. Jag hade för bråttom. Portugiserna kallade staden Bom Bahía och inget annat och väterlänning heter det ju inte.

I snitt dör 15 personer varje dag i Bombay för att de faller av tågen

Det är inte lätt att försöka beskriva hur det är att åka pendeltåg i Bombay. Hur det ser ut, låter och luktar. Allt på en gång samtidigt. Att det är kaotiskt låter både som en underdrift men också lite tjatigt och det stämmer inte heller riktigt eftersom allt ändå sker med en viss ordning, rytm och en logik. Kanske inte vår logik men en annan sort och det funkar ju trots allt. Tågen kommer ju i tid! Något för SL att lära sig av. Staden har 17-19 miljoner invånare och runt tio miljoner som pendlar varje dag och det funkar!! I alla fall sett till att de håller tidtabellen. Bekvämligheten är helt förbisedd.

På stationen rör sig alla åt olika håll men ingen går in i varandra. Köerna till någon av de åtta biljettluckorna är så långa att man varje gång funderar på att tjuvåka. Man kan tycka att det är omöjligt att hålla koll på det enorma flöde av människor. Men det är ingen idé, jag har redan varit ute för flera biljettkontroller. Tiden fram till biljettluckan tvingar en att gå igenom en rad olika samvetskval när man nekat tiggarna pengar. De små tiggande barnen pekar med handen på magen och sen på munnen och lägger huvudet på sned, så otroligt söta och smutsiga. Och jag står och tänker på tiggarmaffian. Jag undrar var "hallicken" är som drar in tiggarnas pengar. Präktigt tänker jag att jag inte vill uppmuntra till att tigga. Det måste finnas andra lösningar, tänker jag. Troligen lätt för mig att säga. Men samtidigt minns jag en man i Calcutta jag träffade allra första gången jag var i Indien. Han var väldigt fattig och hade sex barn att försörja, men han sa att han aldrig skulle utsätta sina barn för att tigga. Jag vet inte, men nöden har kanske ingen lag. Jag har bestämt mig för att ge till de gamla, sjuka och de handikappade. Men det går ju inte alltid att hålla. Men det känns konstigt att bara ge, det är en så kortsiktig lösning och pengarna går till stor del till tiggar-hallickarna. I går när jag satt i autorickshawn köpte jag tre små Indienflaggor för 6 rupees, 1 krona. Vad skulle jag med dem till. Men den lille killen, kanske sex år, tiggde inte, han sålde i alla fall något där han kryssade mellan bilar och autorickshaws, dammig av avgaser och annat, men med så otroligt pigga ögon föll jag. Jag ville bara ha en flagga, men gav honom några rupees till i växel som en slags "dricks". Då gav han mig två flaggor till.

Snart framme i biljettluckan. Bankandet från alla skoputsarna som slår med putsen på bänken för att göra sig påminda får mig att tänka på hur det är att sitta i det kaoset varje dag. En av skoputsarna börjar känna igen mig vid det här laget, han spricker upp i ett leende varje gång han ser mig och undrar säkert varför jag ler ursäktande varje gång och pekar på mina sandaler. Han har inga ben, men armarna är starka och flitiga. Han putsar med en enorm ihärdighet och det är tydligt att ha är mycket stolt över sitt yrke.

Framme i biljettluckan. Tur och retur, andra klass, till förorten Bandra: 12 rupees (2 kronor). Datorn spottar ut biljetten. Jag tittar på de digitala skyltarna som informerar när tågen ska gå. En stark kontrast till de gamla tågen. Jag kliver på Ladies Compartment, det finns två eller tre sådana vagnar per tåg. Inga män är tillåtna.Väldigt skönt! Snart fylls kupén och när man är övertygad om att det inte går att få på en enda smal indier till så går det tydligen ändå att få in tio till. Dessutom ska försäljarna få plats. De gör sig hörda samtidigt när de ropar ut vad de säljer - borstar, örhängen, toalettväskor, väskor, snacks, godis, gardintillbehöver, dammvippor eller heliga blommor. Värmen stiger snabbt i vagnen, de hårt arbetande fläktarna i taket hinner inte med. Det luktar mycket människa. Trots att dörrarna, som alltid står öppna för att få en smidig ström av av- och påstigande, kommer ingen luft igenom. I stadsdelen Dadar kliver många av och det går att andas igen. Jag tittar på alla slumområden tåget åker förbi och jag tittar på tågen som åker förbi vårt och ser männen hänga utanför dörrarna. Jag förstår att så många dör varje dag.

Det händer mycket på tågen. Häromdagen såg jag en ung tjej som bytte om från jeans och tröja till slöja och klänning. Jag kunde inte låta bli att fråga henne varför. "Jag vill inte utsätta min familj för att få dåligt rykte. Min familj har inget emot att jag inte bär slöja men det är så lätt att det börjar snackas. Jag är som alla andra av mina vänner på college. Jag festar och dricker och går till vilka barer jag vill. I skolan klär jag mig i jeans, men jag byter alltid om på tåget". Att låta blicken svepa över Ladies Compartment är en färgstark upplevelse. Indiska kvinnor som kommer från olika delar av landet, det går att se på hudfärgen och dragen och sättet de sveper sin sari på. Gammalt blandas med nytt. Trendiga tjejer sitter med de nyaste mobilerna och håret klippt i en frisyr lika trendig som i Stockholm och verkar mer störda av trängseln än de andra. Men de allra rikaste skulle aldrig komma på tanken att åka pendeltåg. De har egen chaufför. Medelklassen och överklassen frågar mig: Åker du tågen? Gud du vill verkligen uppleva Indien, säger de förvånade. Som alltid i Indien så luktar det, alltid något, ibland gott. En blågrå tjockflytande flod stinker och påminner mig om att tåget snart är framme i Bandra. Nästan alltid innan jag ska kliva av får jag frågan av någon som länge undrat var jag kommer ifrån. Sverige, svara jag. But Yoo look Indian. Yes I´m a mix, svarar jag och då skrattar inte bara den som frågar utan resten av vagnen som lagt märke till mig. Att vara blandad tycker de är väldigt roligt, har inte riktigt klurat ut varför ännu. Indisk men ändå inte. Svensk men ändå inte. Hmmm..,

Ska iväg på en intervju nu med moralpolisen, de som försöker få folk att inte visa kärlek offentligt. Ska bli intressant att höra vad de har att säga. Mer om det lite senare och då ska jag också berätta om det glamourösa Bombay, som bokstavligt talat finns sida vid sida med det fattiga.