bombay

Helgen har verkligen varit en blandning av både intellektuellt och glamour. Dansade på nattklubben Enigma på sjustjärniga hotellet Marriott i lördags tillsammans med Bollywoodsjärnor, cricketspelare, modeller och megarika snubbar. Det finns något både blasé och krystat överroligt över det hela. Jag har aldrig varit i närheten av sådan lyx och människor som beter sig efter lyxens regler. Det kräver fakiskt en kommentar för sig och ska skriva mer om det en annan gång, tills vidare kan jag bara säga att när jag vaknade till liv på söndag morgon och så småningom satt i rikshan på väg till stället där jag varje dag dricker mitt morgonte, kände jag mig behagligt hemma igen.

Är du skådespelerska? säger en tjej med ett glas champagne i handen och tittar på mig. Frågan förvånade mig eftersom vi var på ett mingel (söndagkväll) för dem som medverkat på den internationella litteratur- och mediafestivalen som var här i helgen.

"Jag är en "aspiring" (bäst översatt till svenska är att vilja bli berömd, ärelysten!) skådespelerska och författare, men jag har inte gjort något ännu", säger hon och ler lyckligt, inte alls bekant med lagen om att lagom är bäsr. Det är nog inte helt omöjligt att hennes Sandra Bullock-utseende och tveklösa inställning tar henne en bra bit på vägen i alla fall. "Vi måste byta visitkort", säger hon och hon är helt klart en fena på att knyta kontakter.

Byta visitkort är precis det jag gjort hela helgen. Jag har sprungit på det ena intressanta föredraget och seminariet efter det andra och lyssnat på hur indiska och brittiska författare, förläggare och journalister pratat om vart indisk litteratur står i dag och är på väg, om de stora utmaningarna för indiska bokförlagen, om europeiska bokförlags ökade intresse för indisk litteratur och om vilka förutsättningarna är för att andra språk än hindi ska översättas. Majoriteten av de böcker som kommer från Indien till Europa och USA har skrivits av medelklassen som är väl bekant med engelska. Jag är själv nyfiken på vilka berättelser som kommer att komma när/om indiska regeringen bestämmer sig för att satsa på översättning vilket är enda sättet för de andra språken att nå våra bokhandlar i Europa. Det pratades också om mediers användning av ordet terrorist (oftast ogenomtänkt och slarvigt), något jag själv tänkte på när jag skrev artikeln om attentatet mot ett tåg i norra Indien för en vecka sedan. Journalister från BBC, The Guardian och New Statesman i England var här och pratade om hur de ser på det och om medierna medverkar till att urskilja en viss grupp i samhället och det hela mynnade ut i väldigt intressanta och hetsiga diskussioner. I går hölls seminarierna på ett ställe som påminner om Mosebacke i Stockholm. Hela konceptet med teater, restaurang, bar, kafé, bokhandel allt under ett tak och delvis utomhus, nära stranden dessutom, är nästan oslagbart trevligt.

Och i går blev jag presenterad för den mäktiga kvinnan från Bloomsburyförlag i London. Hon var den som trodde på J K Rowlings manus om en kille vars namn är Harry Potter... Hon var på festivalen och svarade på frågor om vad som gör ett bra manus och hur hon ser på indisk litteratur. Kul att få en egen pratstund med henne. Träffade också Benazir Bhuttos brorsdotter, författaren Fatima Bhutto, 25 år, från Pakistan som blev känd för sin bok Whispers of the Desert hon skrev som femtonåring. Och många, många fler intressanta människor. Det är verkligen genomgående i Indien, att få komma så nära innersta kärnan i områden som är näst intill onåbara hemma är möjligt här. Det beror förstås på att jag pratar engelska och är från väst, men också är det en annan mentalitet som är inbjudande på ett sätt som jag aldrig sett i Sverige. Det är snarare oartigt här att inte visa att man ser varandras potential att komma vidare och att ta reda på om ens kunskaper kan gynna något eller någon. Folk överlag visar stort intresse för varandra och lyssnar noggrannt på vad människor har att säga. Den typ av kontakter jag fått på lite mer än två månader här är mer än jag lyckats med på sex och ett halvt år som journalist i Sverige. Jag skulle inte komma någon vart här om jag brottades för mycket med jantelagen, men den sitter där trots allt och gör sig påmind ibland. Men okej, lite ödmjukhet är aldrig fel. Men det är precis det som är grejen. Sandra Bullock-kopian strålar fullständigt av drömmar och jag kan bara gratulera henne att ingen tagit ner henne från vilket moln hon än befinner sig på. Blir hon besviken så blir hon, men hon har nog roligt på vägen. Utan hinder ser hon möjligheter istället för alla de hinder som sannolikt ligger framför henne. Att ha ambitioner och uttala dem värderas högt här. En människa utan uttalade ambitioner undrar man om det är något fel på.

Hon har det som många indier har, fattig som rik, en övertygelse om att allt kan alltid bli bättre. För att orka överleva, fysiskt och mentalt i en tuff värld som Indien trots allt är för de flesta, måste drömmarna och fantasin få leva fritt.

Kvinnan från Bloomsburyförlag har nog helt rätt när hon svarade publiken på den återkommande frågan, "hur vet du när det är ett bra manus?": "Det är när man berättar från hjärtat om något som alla kan känna igen då spelar det ingen roll om det utspelar sig i en by i Himalaya eller i London. Och glöm västs förväntningar på vad de vill ha från unga kvinnliga författare".

Med Indiens många unga och än så länge oberättade historier i kombination med en jättemarknad och inga lagom är bäst lagar eller snarare förstöra självkänslan lagar, i vägen finns här en väldigt intressant bokskörd om några år.

När jag lämnade minglet, buffén och champagneglaset såg jag Sandra Bullock-kopian prata med en man i grå kostym. Hon pratade ivrigt och han nickade. Hon strålade där hon stod med sina drömmar i sin vita klänning. Modigt.

Jag tar tillbaka allt jag har sagt om att rikshawförarna alltid tar chansen att köra något extra varv för att tjäna några extra rupees. Men jag vidhåller fortfarande att många tar chansen om man inte uttalar vägarnas namn på "hindienglish". En dag när jag satt och skakade fram i rikshawn, febrig och magen i total obalans, frågade föraren om han skulle sätta på musik. Jag pressade fram ett kort ja, försökte koncentrera mig på att inte må illa, och tänkte att kanske indisk musik på hög volym kan få mig att tänka på annat. Han tittade nyfiket på mig i backspegeln liksom många förare passar på att göra när en ensam tjej är passagerare. Men innan min blick han mörkna redo att skjuta pilar, säger han med ett uppriktig leende: Are you ok, madame? No, stomach problem, svarar jag och ler mot honom för att han frågade, jag måste sett risig ut. Så tacksam i djupet av mitt hjärta att jag slapp bli irriterad på honom, ingen energi över till det den dagen. Han är tyst en stund och säger sedan: "But dont drink the water and when you go outside, dont breathe!" säger han. "Don´t breathe, frågar jag. " Thats not possible". "Yes possible, you try madame!" Sen skrattar jag inombords när jag försöker se framför mig hur han tänker sig att man ska kunna gå ut och inte andas. Men hans välvilja är så stor i den stunden att jag inte på långa vägar får för mig att ifrågsätta hur han menar, han har tydligen en förvärvad kunskap om något han är tydligt stolt över. När jag ska betala vill jag ge honom lite extra och tackar för att han spelade musik. Men han tar inte emot dricksen. Pengarna för han mot munnen och pannan och sedan en gest mot elefantguden Ganesh som hänger på en affisch ovanför förarsätet.
Jag kan ha varit hans första kund den dagen. Han hade gjort en god gärning. Kanske tar det honom vidare till det bättre livet som kommer sedan, enligt hinduismen. Så trött som jag var hade jag aldrig märkt om han hade tagit några extra varv. Funderar på hur han själv gör, om han slutar andas i trafiken ibland, han jobbar ju i trafiken varje dag, omkring tio timmar om dagen. Jag önskar att jag hade frågat honom hur han menade.